Mejla

Matilda Andersson

Det är långt ifrån alla män, men …

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, grabbgänget på sex personer. Mycket muskler, vrålande stämmor.

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid.

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som fortfarande finns och som vissa ­njuter av att skylta med.

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av muskelgrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna kolla på obegränsat med porr under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många horor de skulle köpa. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka före detta slampor som varit sköna respektive osköna. Hur de skulle sprida säd på flygplanstoaletten. Hur de hela helgen skulle supa, knarka och närstudera strippor. Och köpa ­ännu fler horor. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med tjejerna de köpt. Hur sugna de var.

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken.

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med flickvännerna. ”Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska.”

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket öl och absint de kunde – och avslutade med att be om ett blowjob. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget.

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex muskelberg på 10 000 meters höjd?

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra.

Grabbgängets svar?

Att hon nog fått för lite kuk.

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes.

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi.

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån.

Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få kvinnohatarna att förstå.

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.

(Och satan vad jag hoppas att de där grabbarnas kvinnosyn inte ­sitter i generna.)

Vi visar kärlek

 Förra veckans terrordåd rev sönder och förstörde. Men samtidigt som sociala medier innehöll mycket frågor och förtvivlan – så var där mest kärlek. För aldrig är flödena så varma som efter att något fruktansvärt hänt. Det inger hopp.

Jag sörjer …

 … också efter fredagens terrordåd men jag har inte bytt profilbild på Facebook. Mark Zuckerberg kommenterar kritiken om att användarna bara kunnat ändra till franska flaggan, och inte till andra vid tidigare dåd, med att funktionen är ny och att de kommer ”jobba hårt för att hjälpa så många lidande vi kan  i situationer som dessa”.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN