Jag vill sitta trångt med någon

Publicerad:
Uppdaterad:

Det var ett litet fint ställe. Tehuset, hette det, fast på engelska. Då blir det ännu finare. Vita korgmöbler och stora gröna växter. I luften spelade Mozart och bredvid och mitt i violinkonserten hördes fågelkvitter. Ivrig, glad fågelsång. En lång stund trodde jag att det var ett annat ljudband som körde fågelljud. Men då såg jag att i den stora vita buren med turkosblått galler fanns det faktiskt levande fåglar. De var mycket små och fyra stycken. Alla satt på en liten pinne, som därmed var till bristningsgränsen fullsatt. Tätt, tätt intill varann satt de där och jublade.

En stor människa som står bredvid tänker då först: ”Vilka tokiga fåglar! Att sitta så där på varann, när dom har en stor bur att vara i.”

Men sen kom jag ihåg en gång när den minsta pojken var tre, fyra år och vi skulle ut och åka i bilen. Det var många barn och det blev väldigt fullt med fyra i baksätet. Nu var det en sån bil att man också kunde sitta i bagageutrymmet bakom baksätet och vi sa att två stycken skulle krypa över och sitta där. Det blev tre som gick över. Den lilla pojken blev ensam på sin soffa.

”Jag vill också sitta där bak”, gnällde han och försökte klättra dit.

”Nej, men inte du också”, sa vi och skrattade. ”Då blir det ju lika trångt igen.”

”Men jag vill sitta trångt med någon”, sa pojken missnöjt.

När jag såg de fyra små fåglarna på en för liten pinne, då hörde jag pojkens röst:

”Jag vill sitta trångt med någon.”

Små fåglar och små barn vill att det ska vara trångt, så att de känner någon som är varm och levande nära sin egen kropp.

Var och en som sovit med ett litet barn i sängen vet hur barnet flyttar sig för att aldrig förlora kroppskontakten. Ni vet. Själv drar man sig undan för att få ligga ensam och ha litet svängrum omkring sig, men i sömnen kommer barnet krypande efter. Så att när man vaknar på morgonen ligger vi tätt tillsammans längst ute på kanten av sängen. På andra sidan om barnets rygg finns det plats för två barn till. Minst.

Jag minns också en gång för

många, många år sen, när jag blev så nervös därför att alla skulle vara precis i det rummet där jag satt och ritade. Det fanns sex rum i huset och ändå måste alla vara just där jag var. Och emellan barn och arbetsbord var golvet täckt av bilar och smörgåsar och pistoler och trasiga serietidningar och en halv järnvägsräls. Den här speciella gången hängde det också tvätt på ett streck uppe vid taket, för det fanns ingen vind att hänga på och badrummet var för litet.

”Ja, hjälp mig”, sa jag och la ner pennan. ”Vi kunde lika gärna bo i ett rum och kök, eftersom alla är i samma rum i alla fall.”

”Ja”, sa den mellanstora pojken entusiastiskt. ”Vad mysigt! Och så kunde vi ha madrasser över hela golvet och så kunde vi äta här också ...”

En jättekoja, för sex människor.

Trångboddheten tycks mest vara en vuxenplåga.

Vuxna vill ha eget rum, egen säng, eget hus, egen bil, egen strand.

Ju mer pengar man har desto mer går man in för ”det egna”, som om man alldeles glömt tryggheten i att sitta trångt med någon.

Men jag kan känna det ibland. Kan inte ni det också? Om man är ledsen och frusen, då vill man krypa nära någon. När man är rädd vill man ha en hand att hålla i.

I tider av extrem ångest vågar jag inte vara ensam i ett rum. Hjalmar Gullberg har skrivit: ”Om i en ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog.”

Det är något, som jag verkligen håller med om. Jag, som inte frivilligt går på en öde skogsstig. Ensam.

Den svenska svagheten för ensamma stränder och isolerade torp i enslig skogsglänta är alltså ingenting för mig. Jag vill se människor. Inte så att jag vill prata med dem eller bli bekant med dem. Det räcker med att de finns.

Jag vill sitta trångt med någon. Och tänk att sitta trångt och sjunga högt tillsammans med många! Som fåglarna gjorde.

Det är nästan det bästa jag vet.

Kerstin Thorvall

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM