Ett skepp kommer lastat med självhat

KOLUMNISTER

Jag duger inte som jag är. Jag är ful, tjock, korkad, lat, dålig och misslyckad. Det vet jag alldeles säkert för det har jag lärt mig sen barnsben. Ibland uttalat, ofta indirekt. Med reklam som säger vad jag måste köpa för att bli en bättre version av mig själv och Victoria’s Secret-modeller på parad har skönhets- och modeindustrin sakta och obarmhärtigt ristat in i mitt flickhjärta att allt med mig kan och bör ändras. Det står skrivet med en sån där snirkligt perfekt handstil, inristat som ett ärr som kan blekna, men aldrig helt försvinna.

Jag har formats till att hata mig själv. Och som jag har hatat. Hälften av min vakna tid har jag ägnat åt att jämföra mig med andra kvinnor med det medförstådda målet att bli den perfekta kvinnan. Jag tar upp min telefon och ser kvinnor med välsvarvade kroppar som tränar varje dag och som aldrig äter raffinerat socker (inte ens på semmeldagen). En kvinna reser tamejfan hela tiden och en annan är alltid uppklädd där hon springer på viktiga möten och tjänar högar med pengar. En tredje måste ha någon slags proffskamera, att döma av de otroligt vackra bilderna som glittrar i flödet. Därefter följer den perfekta flickvännen, och sen, såklart, superhjältemamman.
Som vore det inte nog går någon jävel upp 04:30 och bakar bröd innan hon ska väcka sina sovande små änglar för att skicka dom till förskolan och sedan själv cykla till jobbet i snöstorm och minusgrader. 340 likes. Jag summerar kvinnornas imponerande kvalitéer till ett ideal och säger till mig själv att jag ska klara av allihop. Men jag klarar inte hälften. Jag är sämst.

När jag var yngre var standardläget att trycka ned mig själv enligt denna metod. Men jag har långsamt byggt upp en vardag där jag accepterar mig själv mer och där jag sällan låter de elaka tankarna stå oemotsagda.
Trots denna kompenserande röst är min självkänsla tunn som en lina och jag är en trevande ballerina som trippar på den. När som helst kan jag ramla ner igen, men jag har iallafall tvinnat mig en lina att klättra tillbaka upp på, att försöka hålla fast vid. Blåslagen, förödmjukad och tårögd reser jag mig gång på gång och börjar klättra. På vägen upp påminner jag mig själv om det som jag önskar vore självklart; att mitt värde som människa inte sitter i mitt utseende. Att skönhet inte är en hyra kvinnor måste betala för att få existera. Att samhället uppfostrat mig att avsky mig själv och att mina tankar och känslor inte är sanningar. Att det är helt okej. Att jag är helt okej. Men också att det är okej att falla.
Varje dag står jag ensam i en boxningsring med idealen framför mig. Kulissen är den publik som vill se mig slåss, som förväntar sig att jag tar kampen.

Mitt första försök till attack är att publicera en selfie utan smink. Att göra det går emot allt jag har lärt mig vara. Nästa är en bild där jag är risslad till tänderna, har målade läppar och fem olika filter. Jag slåss med allt jag har. Allt jag är. Mina texter om kvinnors frigörelse är vassa armbågar och den här kolumnen min uppercut, men jag träffar aldrig. Jag boxas med en skugga. En föreställd spegelbild. Jag är livrädd när jag provar att lägga ut en bikinibild, för då ekar samhällsnormerna att kvinnors kroppar ska skylas, späkas och att jag beter mig som en slampa. Jag ska hata min kropp, inte älska den, visa den och äga den. Inte tro att min kropp är min. Få saker provocerar motståndaren mer än kvinnor som bestämmer själva. Jag försöker slåss men ärren är så djupa, skuggorna så många. Jag vet inte längre om jag försvarar mig eller går till attack.

Jag har stora delar av publiken i ryggen. De har längtat efter den här fighten, efter att få se någon få stryk och orka slå tillbaka. Vissa tycker att jag är modig, att min kamp är viktig. Så de följer den noga, de vill att jag ska fortsätta. Och jag vill ju också fortsätta, bli fri, bli okej.
Men hela publiken klappar inte, och de som skriker högst är de som buar. ”Utseendefixerad!”, hör jag hatarna ropa, och jag ser höjda nävar och dömande blickar. Jag tänker inte säga emot, men tacka fan för att jag är utseendefixerad när jag har lärt mig att mitt utseende är det enda jag kan bidra med i den här världen. Ja, eftersom jag fötts till prinsessa och inte prins det vill säga.

”Narcissist!” står det på ett plakat som någon darrhänt kritiker spraymålat själv. Komma här och försöka tycka om sig själv?! Nä, den här bräckliga ballerinan MÅSTE knuffas ner ’dit hon hör hemma’, var den mystiska platsen nu finns? Den enda ledtråd jag får är riktningen; neråt. Jag faller igen och allt smälter samman. Jag kan inte skilja på vilka röster som är mina egna och vilka som är åskådarnas. Jag hör bara skällsorden eka i huvudet: slampa, hora, självupptagen!

Här tas ingen hänsyn till att jag kämpat i åratal för att kunna ställa mig framför en spegel och se något jag tolererar, att titta inom mig och känna något annat än avsky. Det spelar ingen roll att jag försöker skriva nya sanningar för mig, för andra kvinnor och för flickor – för mitt sätt att skriva på är fel.
Om min strävan efter att jag och andra ska få känna oss okej gör mig till en narcissist i dina ögon – må så vara. Jag försöker att slåss mot jätten av ideal.
De är Gulliver och jag är en lilleputt. Därför räcker inte alltid mina krafter till att försöka få dig att förstå något du inte försöker förstå. Jag har fullt upp med att orka överleva.

ARTIKELN HANDLAR OM