Emil Forsberg och Ruben Östlund, ni är bara dåliga förlorare

Foto: Pontus Orre
Ryttaren Peder Fredricson vann Jerringpriset på Idrottsgalan.
KOLUMNISTER

Man svimmande inte av förvåning när ryttaren Peder Fredricson tilldelades Jerringpriset på måndagens Idrottsgala och Sveriges Församlade Ridsport-skeptiker såg rött.

Det var andra gången Fredricson tog emot Sveriges Radios publikpris och andra gången han tvingades genomlida en offentlig debatt av typen ”fel låt vann”.
Fredricson själv såg glad med aningen besvärad ut.

– Jag är jätteglad för priset, men hoppar gärna över uppståndelsen, sa han i segerintervjuerna efteråt.

”Uppståndelsen” är nu en svensk paradgren, nämligen den att tala om hur oförtjänta olika vinnare är av sina priser.

Möjligen ligger i det i sportvärldens tävlings-DNA, för allra mest blåser det kring idrottspriserna.

I slutet av november var det Andreas Granqvists tur. Herrfotbollslandslagets kapten hade inte ens hunnit upp på scenen i Globen för att ta emot Guldbollen, priset för årets bästa fotbollsspelare, förrän den samlade idrottsintelligentian hade sågat valet jäms med fotknölarna.

Både Aftonbladet och Expressen lanserade nätomröstningar av typen ”Vann rätt spelare?” och publicerade artiklar om hur fotbollssverige rasade mot utnämningen.
Förhandsfavoriten Emil Forsberg underlät (åtminstone utåt) att gratulera sin lagkamrat och hans fru Shanga Forsberg dundrade snabbt ut ett inlägg på Instagram med sin äkta makes imponerande passningsstatistik från den gångna säsongen i klubblaget Leipzig.

Dagen därpå gick Emil Forsberg rakt förbi väntande journalister (läs: mig) efter Leipzigs seger mot Monaco utan att stanna och prata. Detta trots att journalister på plats (läs: ovan) till och med fysiskt försökte stoppa Forsberg för en kommentar (det rörde sig om en hand på hans axel, lugna er nu).

Enligt samstämmiga uppgifter till både tysk och svensk media handlade bojkotten om att Forsberg fortfarande var sur över att han inte fått Guldbollen. Buhu.

Vanan att protestera mot pristagare har också spridit sig till sportjournalistkåren. När sajten KIT, som ofta belyser idrott ur oväntade perspektiv, nominerades till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare, gick en rad etablerade sportjournalister till storms – mot motiveringen.

När Aftonbladet-kollegan Kristoffer Bergström blev utsedd till Årets sportjournalist några veckor senare twittrade en Expressen-medarbetare ogenerat: ”Fel vinnare”.

Även utanför idrottsbubblan syns trenden. Fyra svenska filmer fick fler nomineringar till Guldbaggegalan i år än Cannes-vinnaren ”The square”, något regissören Ruben Östlund kommenterade med:

– Det är väl bara att gratulera de andra. Samtidigt finns det också något svenskt över det där, när något har blivit väldigt lyft internationellt så finns det en tendens att ”nu får det vara nog”. Internationellt sett har ju ingen av de där filmerna någon chans mot ”The square”, så det är väl kul om de blir uppmärksammade i Sverige då.

Vi har ett begrepp för de här reaktionerna. Vi brukar kalla det ”dålig förlorare” och är inte ett särskilt ädelt karaktärsdrag. Det handlar helt enkelt om artighet och god uppfostran.

Att priser väcker känslor är självklart, eftersom det i grunden bygger på åsikter och inte kvantitativt mätbara värden. Men här finns bara ett acceptabelt beteende om man känner sig förfördelad: Knyta näven i fickan, gratulera vinnaren och hoppas på bättre lycka nästa gång.


Gratta rätt

Ett vanligt fel många gör när de gratulerar är att säga ”ha den äran”. Det är förvisso numer ganska etablerat som grattis-fras, men i själva verket är den högtidliga ordalydelsen ”jag har den äran att gratulera”.

ARTIKELN HANDLAR OM