Problemet är inte dickpics – det är maktutövandet

KOLUMNISTER

Hon skriver att hon får dem nästan varje dag. Dickpics. Oönskade bilder på manliga könsorgan från killar i alla åldrar.
”Jag blir lika skadad varje gång” fortsätter hon. Emojin som avslutar konversationen är arg och ledsen.

Tjejen, högstadieelev och omyndig, är inte ensam. Inte ensam om att blir utsatt. Inte ensam om att inte veta hur man anmäler. Inte ensam om att inte veta att det är ett brott.

Jag minns själv hur det var att vara tonåring. Att få bilder och videos från okända människor där de pressade upp sina kön mot linsen i skenet från datorskärmen. Jag minns det och jag minns bilderna som spammade min snapchat när jag höll den öppen under en period förra året.

Så säger en manlig kollega: ”Jag förstår inte hur männen kan tycka att det är charmigt”. Det kan man undra, men det handlar inte om det. Om att försöka få någon att tända eller tycka om.

Det handlar om ett maktutövande som alltid funnits och som ständigt återkommer. Det handlar om att vi har en könsmaktordning i samhället som säger att mannen är överordnad kvinnan, och att det är en position som utnyttjas av männen för deras egen bekräftelse och vinning.

Det handlar om att ta bort det fria valet från kvinnor. Att säga ”du är här för min bekräftelse. Din kropp är här för min njutning. Din existens är här för min tillfredställelse”.
Det handlar om att begå ett brott.

Kroppsaktivister får dickpics så fort de visar hud. Feminister får bilder med tillhörande text som säger att de ”fått för lite kuk”. Unga tjejer får det med beskrivningen ”det här kommer göra dig till kvinna på riktigt”.

Problemet är inte bara bilderna. Det är att det manliga könsorganet används som ett maktutövande. Lika viktigt är det att förstå att vi inte kan lägga ansvar på offren.

En tjej skriver: ”Jag skulle vilja anmäla, men eftersom man måste skärmdumpa bilderna för att det ska hända något låter jag bli. Jag vill och vågar inte screena sånt”.

Eller som en kille skrev till mig: ”min kuk ska nog kunna tysta din feministiska mun”.

Jag låter det tala för sig självt.

ARTIKELN HANDLAR OM