Mejla

Monica Gunne

En rasande varghona – som vägrar ge upp

Hejdå Slussen.

Nu ska hela rasket rivas, nu ska ­hela rasket bort.

I fredags godkände Mark- och miljööverdomstolen ­detaljplanen för den Nya Slussen i Stockholm. Stack i väg till Svea hovrätt för att hämta domen, men behövde inte läsa den.

Det hördes på de grå ­hårens besvikna suckar att det var kört: Allt ska brytas sönder och köras bort. 

Jag är part i målet, bor i krokarna. Och som en rasande varghona har jag försvarat den spruckna trafiksnurran. Ärligt talat, har snöat in på Slussen. Har kunnat gå i döden för platsen där ­Mälaren möter Saltsjön.

En plats där vem som helst kan stå och förundra sig över världens vackraste vy.

Men det är över nu.

Och enligt den nyss klubbade detaljplanen blir det ­inte så mycket vy kvar. På ­Södermalmstorg kommer till exempel nio huskroppar att stå emellan. Kontorskroppar.
Och som jag står där och lyssnar på det besvikna mumlet i hovrättens foajé fattar jag ett beslut: Det är nog nu. Måste släppa taget och gå vidare. Ja, domen kan överklagas, men nån gång måste man väl ändå ge sig.

Eller hur?

Och är det inte … är det ­inte en yngre generation som ska ta över här? Är det inte dom det handlar om?

Och tillbaka på jobbet tänk­er jag, att jag inte ska börja tjata och gnälla. Men när C, 38, dyker upp sätter jag ändå i gång och gafflar om domslutet och C säger: ”Men är inte det bra att det händer något? Så att det äntligen blir klart någon gång.”
Mer behövs inte. Vrider upp argumentationen på högsta: ”Dom ska bygga för den fria blicken.”

C: ”Vad betyder det?”

”Att du inte längre kan se horisonten och de vita båtarna.” ”Jaha?”

”Och glashusen på Södermalmstorg är inte genomskinliga. Det kallas glas, men är inget glas du kan se igenom.” ”Ja-a?”

”Och när du är gammal och trött kan det bli tufft att ta sig över Slussen. Gång­vägarna för branta.” ”Ja?”

”Ja, och kommer du med buss från Nacka eller Värmdö måste du gå 10–12 minuter till tunnelbanan. ”Ja?”

”Ja, och sen måste du ­kanske stå där 3–4 minuter och vänta på ett tåg.”

Märkte att C, 38, började tappa koncentrationen, men så sa hon:

”Är Slussen klimatanpassat då? Nu med IPCC och att havsnivåerna ska stiga?”

Ja, ibland står man där mitt i sitt eget mirakel och jag hör mig själv säga:

”Jag vet inte, men du kan väl kanske ta reda på det?”

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM