Elvis hade inte gillat Starbucks

KOLUMNISTER

Berättelsen om den amerikanska dinerns död har ingen avgörande betydelse för mänsklighetens framtid, men vi som emellanåt gillar att sjunka ner i ett galonklätt bås med bordet fullt av otrendig mat – vi är bekymrade.

Man behöver inte ens ha varit i USA för att veta vad vad en diner är och hur den ser ut. Det räcker att ha tittat på tv eller sett en film.

Dinern är den enkla folkliga restaurangen. Man sitter vid disken eller i båsen. Ofta ser kocken ut som han i Knasen. Ibland finns det en servitris som heter Betsy-Lou.

Utanför står Edward Hopper och målar en tavla med fotografisk exakthet som ändå utstrålar en sällsam närvaro.

Stora delar av den amerikanska kulturen är starkt förknippad med dinern. Men nu är den utrotningshotad. Den döende dinern.

Hoten kommer från flera håll och i olika skepnader. Hälsotrenden utmanar med mat som inte medför akut risk för artärsprängning. Uppskruvade hyresnivåer slår ut många småföretagare. Men framförallt är det kedjorna som rasslar, med latteimperiet Starbucks i spetsen.

Jag gillar Starbucks, men Elvis skulle inte satt sin fot där. Kerouac hade blivit utkastad. James Dean hade hellre dött. Men nu är det 2007 och lattekulturen växer bakteriellt. Inte minst på Manhattan, där man i princip kan hålla andan på väg från ett Starbucks till nästa. Så snart en lokal blir ledig är lattemogulerna där med oslagbara hyrespengar.

Än så länge finns Starbucks inte i Sverige, men det lär inte dröja länge. Då är tiden ute för Anna-Gretas i Jönköping och Holgers i Säffle.

Nere i våra favoritkvarter i West Village finns det fortfarande några underbara diners fulla med atmosfär och god mat till billiga priser. Min favorit är Washington Square iner där tiden stannat i just rätt ögonblick – då ljusbrunt var den hetaste färgen i galonbranschen.

Waverly Restaurant tvärsöver gatan på 6th Avenue är en annan traditionsbärare på gränsen till k-märkt. Hit går studenter från universitetet intill, blandas upp med nine to five-tjejer, saktmodiga farbröder från förr och enstaka turister som inte bangar för den slitna exteriören. Mixen mellan menyn, människorna och materialen skapar en känsla av folkligt liv som lattekedjorna bara kan drömma om.

Faktum är att den goda dinern är själva antitesen till den strömlinjeformade varumärkeskultur som hotar att glufsa i sig den ätande världen. Därför är den döende dinern mer än bara en amerikansk tragedi.

ARTIKELN HANDLAR OM