Sverige bryr sig inte om statskuppen i Thailand

KOLUMNISTER

Tillbaka i selen? Efter en ganska kass semester med taskigt väder?

Än sen då. Nya semestrar väntar. Redan till jul blir det väl som vanligt för de flesta av oss Thailand.

I helvete heller.

Det är en moralisk katastrof att vi rycker på axlarna åt att ett av världens ljuvligaste länder nu är en militärdiktatur.

Vilken paradox. Thailand brukar, med klyschan vald från en Lehár-operett, kallas Leendets land.

Vad har vi gjort åt det? Köpt fler semesterbiljetter till Phuket!

Föreslår jag en turistbojkott mot Thailand? Kanske inte. Men jag föreslår mera eftertanke innan vi frotterar oss med Sonthi Boonyaratglins generalsvälde.

Det är sällan jag kommer på mig med att mana fram stämningar från ’68 och det tokiga 70-talet. Jag gör det nu: Kom ihåg hur i Chile vänsterextremisten Allende i fria val blivit landets president. Vanskötsel och kaos väckte missnöje. Men ingen såg legitimitet i att general Pinochet 1973 gjorde en militärkupp och drev Allende till självmord. Tvärtom ansåg alla att om Allende skulle bytas ut skulle det ske i de val som skulle äga rum 1976. Pinochet blev i omvärldens ögon en niding.

Kom ihåg hur under 70-talet Sverige med indignation följde Francos spanska diktaturs brott mot mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna gav spansk opposition ekonomiskt stöd. Fackföreningsrörelsen turistbojkottade landet och det blev en skandal när en fackboss ertappades med en grogg i en solstol på Kanarieöarna.

Kom ihåg hur sport och politik flätades samman. Kalabalik i Båstad 1968, när demonstranter stoppade svenska Davis Cup-lagets match mot det rasistiska Rhodesia. Kom ihåg hur tidningarna vid friidrotts-EM 1969 i Aten tävlade om att belysa en militärjuntas övergrepp på grekerna sedan en demokratisk regering störtats. Turistbojkott blev självklar.

Har ni sett någonting liknande i fallet Thailand? Nej. Generalernas övergrepp i namn av Rådet för nationell

säkerhet – med välsignelse från Thailands fjantiga kungahus – har av oss svenskar bemötts med en gäspning.

Det är inte försvar att säga att kupper är vardag i landet (17 under de senaste 74 åren), heller inte att den bortkuppade premiärministern Thaksin Shinawatra omgavs av ryktet att han berikade sig själv.

Thaksin är en 58-årig thailändsk kines; Thailand skulle falla ihop om landets invandrade kineser (14 procent av befolkningen) drog sig tillbaka. Thaksin byggde upp sitt lands största mobiltelefoniföretag. Som en Berlusconi lanserade han sig som populistisk politiker.

Med jämlikhetsreformer vill han gynna den eftersatta landsbygden. Han vann valet 2001. Han red ut Sydostasiens ekonomiska kris. Han fanns på kommandobryggan vid tsunamikatastrofen. Men han var sannolikt för hård i nyporna när hans polis bekämpade heroinhandeln och när han slog ner uppror i landets södra del.

Han fick Bangkoks medelklass emot sig. Med demonstrationer försökte den att driva honom från makten. Deras partier bojkottade valen 2006 – och det blev jordskredsseger för Thaksin.

När han talade i FN i New York slog borgerskap, militärmakt och kung till. Thaksins demokratiskt valda styre störtades.

Legitimiteten i kupper ökas inte av att generalerna till i morgon utlyst en folkomröstning om ny författning. De har själva dikterat paragraferna. I nästa parlamentsval är Thaksin frånvarande; generalerna har upplöst hans parti. Själv är han i landsflykt (med Manchester City som lönsam hobby).

Thailand har förvandlat sig till en obehaglig bananmonarki. Likheterna med Pinochets Chile är uppenbara.

Det är ingen slump att Leendets land är den enda operett jag känner som inte har lyckligt slut.

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM