Min valborg är nykter – den handlar om saknad

KOLUMNISTER

Jag vaknar aldrig bakfull första maj, men det har inte med politik att göra.

Det handlar om att sakna E.

Sorgen är så självisk, tänker jag. Så proppfull av längtan efter en människa som inte längre finns.

Första gången jag mötte E var i en föreläsningssal i storstan. Vi var ufon från landsbygden: hon pratade som Bengt Alsterlind, älskade Janis Joplin och hävdade att Jörgen Jönsson var Sveriges bästa hockeyspelare.

Vi studerade media och drömde: jag ville skriva för Aftonbladet, hon skulle bli regissör. För mig pekade mycket på motsatsen, men för E var jag inte orolig.

Som hon utvecklades: E slet sig loss från småstadens bojor, sög i sig skolans teorier och den kultur som storstan erbjöd. Hennes identitet blomstrade, utan att hon gjorde avkall på sin bakgrund.

Våren 2008 hade vi en månad kvar till examen. E åkte till Lund där tusentals fyllskallar firande Valborg med studentsång och champagnegalopp.

Hon gick för att köpa en falafel. På vägen knuffade en fyllskalle sin lika berusade kompis så att han i sin tur knuffade E. Hon föll handlöst framför en buss.

Världen väntade på oss. På henne väntar världen fortfarande, men hon kommer inte.

Jag har förlorat många vänner, men sorgen efter E är den största. Hon blev bara 23 år, till och med yngre än Janis Joplin. Tio år har gått och det gör lika ont i dag.

Jag följer hennes digitala fotspår, men det finns knappt några. Färre än 100 resultat på Google, några enstaka inlägg på Facebook. E gillade inte att vara med på bilder – regissörer står ju hellre bakom kameran – så jag har få saker att linda sorgen kring.

Hur sörjer man då? Hur sörjer man över huvud taget?

Jag börjar läsa ”The White Book” av sydkoreanskan Han Kang, en autofiktiv roman om sorg. Hon gestaltar världen genom bortgångna människors ögon, som om de levde.

Som om E väljer en annan väg till falafelköket, fortsätter leva som om världen var rättvis, regisserar film och vinner guldbaggar. Som om hon njuter av våra kompisars jubel när hon fortfarande, varje fest, spelar luftgitarr till Janis Joplins ”Piece of my heart”.

Det är svårt att sörja vänner, inte minst E. Den man förlorar får inte omnämnas med superlativ, för många tänker ju att människor förskönar relationer i efterhand. Som hur alla helt plötsligt hade Lill-Babs som favoritartist.

Min Valborg är ändå nykter, för tionde året i rad. Jag läser vidare. Ser världen genom Han Kangs framlidna systers ögon, allt hon hade kunnat få uppleva.

Mitt i läsningen klarnar det: sorg handlar inte bara om saknad.

Jag sörjer främst inte det faktum att jag har förlorat E.

Jag sörjer att hon inte får leva.

ARTIKELN HANDLAR OM