Vänstern tiger om kriget – för att vinna röster

KOLUMNISTER

Vi har byggt 680 nya skolor i Afghanistan, proklamerade företrädare för den amerikanska u-hjälpsadministrationen stolt på presskonferens i USA.

Fint, sa reportrarna utsända från den franska televisionen, kan vi då få filma några av de nya skolorna?

Det visade sig lättare sagt än gjort. De flesta av dessa 680 nya skolor borde visserligen finnas i huvudstaden Kabul, som på grund av flyktingströmmen i landet vuxit till 4 miljoner invånare. Men efter en veckas tjat från reportrarna fick de till slut en adress på påstådd skola som visade sig vara en skylt som föreställde en skola. Där bakom satt skolbarnen sammanpackade under säckväv och tältdukar. Kort sagt fanns inte en enda av de 680 nya skolorna i verkligheten.

Vad de franska reportrarna fann var emellertid stadsdelen Sherpur i Kabul, ett tidigare slumområde som ägdes av den afghanska krigsmakten. Där fanns ett stort antal fantastiska nybyggen i italiensk och rysk marmor, palats på långa rader till ett värde av åtskilliga hundra miljoner. Palatsens ägare var höga militärer och företrädare för den afghanska regeringen och diverse bandithövdingar.

Reportaget visades i SVT i förra veckan.

Där berättades vidare att Afghanistans inkomster bestod till hälften av 30 miljarder för heroinexport och andra hälften 30 miljarder av u-hjälpspengar, som alltså i stor utsträckning gick raka vägen ner i fickorna på korrupta politiker, militärer och lokala krigsherrar.

Sådan journalistik har av någon anledning inte bedrivits av våra fåtaliga svenska utsända reportrar i Afghanistan. Och jag tvivlar på att sådan journalistik skulle ha belönats med förtjänstmedalj från den svenska försvarsmakten.

Det är alltså inte bara kriget i Afghanistan som är ett träsk av hopplöshet. En stor del av den västerländska u-hjälpen, kanske merparten, går bara rakt in i korruptionsvirveln.

Men ändå är de flesta politiska partierna överens om att vi skall fortsätta med vårt militära bidrag till kriget i Afghanistan. Eller värre än så, det är såvitt jag förstår bara Vänsterpartiet som är emot vårt krig. Och det har partiet tydligen lovat miljöpartisterna och socialdemokraterna att inte bråka om i valrörelsen. Så att det alltså blir tyst i frågan.

Eftersom president Barack Obama deklarerat att man ska ta hem de amerikanska trupperna med början i juni nästa år så har krigsanhängarna i Danmark gett upp. Danmark skall också ta hem sina trupper, med början i höst. Både Kanada och Holland har påbörjat avvecklingen av sitt afghanska krig och i Tyskland och Storbritannien pågår en intensiv debatt i frågan som kommer att sluta i liknande beslut. Skälet är enkelt. Om USA börjar avveckla det omöjliga kriget, som nämligen inte kan vinnas, så är kriget i praktiken förlorat.

Men Sverige har för närvarande inga som helst planer på att minska den militära närvaron i Afghanistan, snarare tvärtom. Det är fullständigt obegripligt.

Inte ens folkpartiledaren Jan Björklund, som också ville att Sverige skulle delta i den amerikanska ockupationen av Irak, kan tro att våra svenska soldater kan vinna kriget på egen hand, efter att de militära stormakterna tagit hem sina trupper.

Vad miljöpartisterna tror vet jag inte, eftersom de inte vill diskutera frågan före valet. Mona Sahlins uttalanden i ämnet har varit luftbubblor.

Jag kan bara tolka vänsteralliansens dånande tystnad i denna stora princip och moralfråga som någon sorts perverterad politisk smartness. De måste tro att en majoritet av svenska folket vill ha ”våra pojkar” kvar i kriget och att man alltså skulle förlora röster i det kommande valet på krav om ett slut på det olyckliga svenska krigsäventyret.

Frågan om liv och död och svensk trupp under amerikanskt befäl i ett misslyckat kolonialkrig i Centralasien blir alltså en mindre fråga än röstmaximering i valet?

Det är ingen hedervärd politisk hållning. För om man vill vinna ett val på att dölja sina politiska uppfattningar så blir alla partier samma sorts grå katter i mörkret. Och vad är då en valseger värd? Det man kämpade för i valrörelsen var då varken idéer eller politiska visioner utan enbart makten. En sådan hållning undergräver demokratin.

ARTIKELN HANDLAR OM