Några sörjer de döda, andra skojar om dem

1 av 2 | Foto: Fredrik Sandberg / TT
Man vet inte om man ska åka till kyrkogården och lägga ett ljus vid någon närståendes grav...

Begreppsförvirringen kring allhelgonahelgen och halloween är nu total. Det är så rörigt att det gör mig stressad och orolig. Jag vill bara att den här helgen ska vara över, för jag vet inte vad den betyder och vad jag förväntas göra.
När ska detta firas? Ska det över huvud taget firas? Eller ska det sörjas? Är det en vecka eller en dag? När? Den första november? Eller första lördagen i november? Eller första söndagen i november? Heter det alla helgons dag eller alla helgons afton eller allhelgonaveckan eller allhelgonadagen eller halloween? Vad ska jag äta?

Nån säger att jag ska äta kalkon, en annan säger att jag ska äta ”läskig” mat, göra grön spagetti och anordna prinskorvar som sticker upp ur pastan så att det ser ut som människofingrar. Ska jag gå till mormors grav eller ska jag tigga godis av grannen? Ska jag klä ut mig till en död?

Svaret på den sista frågan borde vara enkel att svara på: om du är barn så klär du ut dig till en död, men om du är vuxen så låter du bli. Fast det är rörigt också här. Jag ser nu fullvuxna människor, fullt fungerande i övrigt, som klär ut sig till zombier. Jag förstår inte, när hände detta? Jag ser inga vuxna människor klä ut sig till pepparkaksgubbar på Lucia. Jag ser inga vuxna klä ut sig till påskkärringar på påsken. Det gör barnen.

Barnen!
Men här är förvirringen alltså så fullständig att också vuxna nu börjat. Man vet inte om man ska åka till kyrkogården och lägga ett ljus vid någon närståendes grav – eller om man ska måla blod i mungipan och ge sig ut på stan. De mest förvirrande stunderna är väl när dessa världar möts. Stillsamma, tystlåtna familjer som står med nackarna böjda vid en gravsten. Så många känslor i kroppen, saknaden så stor. Det är en fin stund, en stilla stund. Man tänder ett ljus och kontemplerar. Och på vägen hem passerar de ett gäng levande döda som ylar och kommer fram och gläfser och grinar dem i ansiktet.

Några sörjer de döda, andra skojar om dem.

Rörigt är ordet.
Inte ens maskeraderna är konsekventa. Några klär ut sig till döda, andra till Spiderman. Spiderman är väl inte läskig?! Jag blir nervig av denna satans inkonsekvens.

Jag är gärna med! Jag kan äta människofingrar och gå till graven med blod i mungipan. Ge mig bara reglerna.

När ska jag fira? Och vad ska jag fira?

Eller sörja.

avAlex Schulman

ARTIKELN HANDLAR OM