Han pratar om döden men Myrdalien pulserar av liv

1 av 2 | Foto: Anders Deros
1 060 hyllmeter böcker Exakt hur många titlar Jan Myrdals bibliotek består av vet han inte. Men det är en unik samling.
KOLUMNISTER

Varberg. ”Kul att du kom, vi har ­mycket att tala om”, säger Myrdal, vänder sig om, går mellan bokhyllorna i hallen in i lägenheten till vardagsrummet vars väggar är täckta av hyllor med böcker, videokassetter och skivor (”78-varvare och framåt”), tar till vänster mot arbetsrummet, ställer sig framför bokhyllan till höger, drar fram en pinnstol, pustar när han kliver upp på den för att ta ner en ­volym … Han fyller 86 i sommar.

– Här är första boken jag fick något publicerat i.

Han räcker fram en spröd volym tryckt i Östtyskland 1951, ”Freundschaft siegt”, vänskap segrar, en antologi utgiven till fredsfestivalen i Östberlin. Den unge Jan Myrdal bidrog med en dikt.

Försiktigt kliver han ner från stolen och tar fram en volym nere till höger.

– Det senaste jag fått utgivet. Indien­boken på telugu (huvudspråk i den indiska delstaten Andra Pradesh).

Han står framför två bokhyllor med egna verk, det har väl blivit runt 80 originalböcker genom åren, annat har han varit utgivare för (Balzac, Dickens och Strindberg). Men det är inte Myrdals produktion jag kommit för att tala om, det är hans bibliotek.

Jo, han vet. Det är inte riktigt i ordning än. Flytten från Fagersta har gått i omgångar och det tar sin tid att packa upp 1 500 (ja, ettusenfemhundra) flyttkartonger med böcker, plus några hundra pappkassar.

Han pekar mot bortre väggen i arbetsrummet där Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk på tyska tynger en bokhylla.

– Jag har skrivit en text om hur man ska läsa gubben Marx. För Indien. Där stoppar man inte skribenter bara för att de är gamla.

Han plöjer genom vardagsrummet med två rödklädda fåtöljer och en soffa, och på bordet ligger böcker och på soffan tidningar, fram till trappan som leder till övervåningarna. Han pekar upp mot en stängd dörr.

– Vi kommer inte fram däruppe. Det måste packas upp.

Han vänder.

– Men jag kan visa källaren.

Försiktigt går han ner för en brant trappa, knäna är inte vad de var, denne Myrdal som så länge jag kan minnas har beskrivits som så otroligt självupptagen att han inte ser någon annan än sig själv.

■ ■ ■

Snarare har han skapat ett eget rike där han odlar sina intressen och passioner, och från detta Myrdalien gör han räder ut i världen. I februari kanske han far med en internationell delegation till Syrien, sedan väntar England och möjligen Nepal.

Han pratar mycket om att ”se in i tiden”. För att se in i Charles Dickens 1800-tal måste man ha tidningarna från den tiden. För att se in i det franska 1870-talet bör man ha tidningar och flygblad från den ­tiden. I original.

Myrdals källare är inte som andras. Där är bokhyllor med folianter, mest konsthistoria, lådor med affischer, lägg med tidningar. Gå till läggen! har alltid varit hans stridsrop och nu tar han fram den tyska satirtidskriften Simplicissimus, slår upp ett nummer från 1914, kommenterar dess sociala sammanhang, politiska utveckling och estetiska profil.

Han böjer sig ner för att öppna träjalusiet på ett skåp, det är något han vill visa, han säger:

– Jag har skaffat en jävla massa böcker. Och en jävla massa roliga saker. Det var det Gun och jag gjorde. Skaffade in.

Han var gift med konstnären Gun Kessle i 52 år. Efter hennes död 2007 fortsätter han ”verksamheten”, som han också brukar säga, nu från den nya basen i en tegelvilla med fyra lägenheter i Varberg.

Jalusiet har fastnat. Han sträcker på sig, säger ”det får de ordna” och syftar på Jan Myrdalsällskapet. Han är den ende levande svenske författaren med en fan club. Huset är finansierat åt sällskapet av hotellägaren Lasse Diding och författaren Henning Mankell. Myrdal har skänkt sina böcker till sällskapet som ska driva forskningsbibliotek.

■ ■ ■

1 060 hyllmeter. Hur många böcker det är vet inte Myrdal. Ett mindre stadsbibliotek, säkerligen Sveriges största privatbibliotek. En unik samling som han är angelägen inte ska skingras när han är död.

Han kavar uppför trappan, tillbaka till vardagsrummet.

– Även om jag talar mycket om döden uppträder jag som om jag vore odödlig. Jag gör det som är roligt.

Han reser sig ur fåtöljen. Händerna i byxfickorna, gungar åt sidorna medan han far ut i analyser av ”Giftasåtalet” mot Strindberg, hur samtida franska författare ställde sig till Pariskommunen, hur Revue des Deux Mondes beskrev Sverige 1852. Han tar fram lägget, läser högt, skrattar.

– Sverige var ett provinsiellt, stillastående Ryssland.

Han beskriver sin arbetsdag så här: Jag läser och skriver. Som jag alltid gjort. Två böcker om dagen läser han, biblioteket växer som murgröna, som det alltid gjort, och nu talar Myrdal om döden igen. Döden? Myrdalien är ett rike som pulserar av liv.

En centralgestalt i vänsterrörelsen

Jan Myrdal, född 1927, är son till Nobelpristagarna Alva och Gunnar Myrdal, som han för övrigt gjorde upp med i romanen ”Barndom” 1982.

Jan Myrdal fick sitt internationella genombrott med ”Rapport från kinesisk by” 1963 och blev centralgestalt i vänsterrörelsen på 60-talet. Han har alltid varit omstridd och har en förunderlig förmåga att få ämnen att brisera i debatten, det må handla om Kina, yttrandefrihet, barnuppfostran, sex eller mat till pensionärer.

Han är särbo med sjuksköterskan Andrea Gaytán Vega, född 1961.

Till sist anser jag att

Lasse Didings hotell Gästis i Varberg är ett av de gemytligaste jag bott på. Ägaren vill, tonårstrotsigt, att gästerna ska tänka på Lenin. Jag tänkte på ”LasseMajas detektivbyrå: Hotellmysteriet”.

Centerpartiet bör byta namn om de nyliberala extremisterna vinner maktkampen. Vad ska det heta? Partiet bortom höger? Partiet bortom allt? Troligast: Partiet som försvann.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM