Kulturmannens ynkedom - inget som jag kan håna

Foto: Erik Ehn och Örjan Ramberg i Noréns ”Och ge oss skuggorna”.
KOLUMNISTER

Hela vägen från ­Nybroplan och ner i tunnelbanan grät jag över något jag upplevt på Dramaten, av alla ställen.

På väg till föreställningen tänkte jag att detta kan vara overkill: en Norénpjäs om den åldrande dramatikern Eugene O’Neill, bortåt fyra timmar.

Men ni som går på teater vet hur det är. Man hoppas. Jag kan övermannas av sömn. Men jag hoppas alltid på ­riktigt på att få vara med om något, kanske inte att röras till tårar, men något.

Så hände det.

Örjan Ramberg som den döende dramatikern med ­familjen i ett järngrepp, Lena Endre som hans beräknande hustru, två trasiga söner. ­Dialog som en osäkrad ­kulspruta, giftig, livsfarlig, ­ofta rolig. Spännande.

En son säger om sin far: ”Han kommer aldrig att kunna förlåta oss för att han har övergivit oss”.

Varför grät jag?

Jag rördes av att en världsberömd författare kunde skriva insiktsfullt om andra människor men inte se sina barn, inte älska dem, bara fumla med en plånbok, ­sönerna hängande som ­gamar över honom.

En man som håller sin ­familj i ett strypgrepp med sin tunga tystnad och uppflammande vredesutbrott.

Hans förvivlade ensamhet, oförmågan.

Hos mig har känslan hängt kvar, ett vemod. Och jag har i förlängningen tänkt på ­debatten om Kulturmannen, som pågått några år.

Och på att den har hårdnat.

Jag förnimmer ett raseri. Som när någon noterar att Horace Engdahls drivkraft nog inte är så mycket kunskapstörst som att han inte är tillräckligt snygg för att konkurrera om kvinnor ­annat än med snitsig bildning.

Sant är att världen är full av självupptagna Kulturmän som blir sura när de inte blir igenkända, män som blir större ju äldre de blir och aldrig tycks förlora sin ­sexuella attraktionskraft.

Men jag kan tänka på dem som på Eugene O’Neill.

Jag kunde inte där jag satt i min stol på Dramaten se denna förtida Kulturman som en staty, inte tänka på vilka manliga härskartekniker han kan ha använt, vilka patriarkala strukturer som banat hans väg.

Oförmåga och förlust är vad som grep mig. En ­Kulturman avslutar sitt liv med att ha misslyckats med alla nära relationer, i känslomässigt armod.

Jag har ingen drivkraft att stå på den andra ­sidan av en vallgrav och håna hans självupptagna ­ynkedom.

Men jag kan tydligen ­gråta.

ARTIKELN HANDLAR OM