Presskonferensen där bröderna frias visar vad som är fel med vårt land

KOLUMNISTER

KARLSTAD. Uppbådet av journalister som skockades i konferensrummet Ejdern 1 var en illustration av vad som är fel med vårt land.

Inte journalisterna själva förstås, inte heller chefsåklagare Niclas Wargren eller kommissarie Tomas Johansson som satte sig vid ett bord längst fram, bägge iförda mörka kostymer i klang med stundens allvar.

1 av 2 | Foto: STEFAN MATTSSON

Strax skulle åklagaren frikänna de oskyldigt morddömda bröderna Christian Karlsson, 27, och Robin Dahlén, 24, och kamerorna skulle smattra och journalisterna trängas för att få ställa frågor.

De hade hastat till Karlstad för att sända direkt från den sensationella presskonferensen och alla var ense om att det som skett var en skandal av största betydelse. Hur kunde två pojkar, sju och fyra år unga, utsättas för hemska förhör och med ledande frågar och tydlig vägledning fösas fram mot den slutsatsen: de hade dödat sin goda vän Kevin?

Inför presskonferensen distribuerade polisen en tjock utredning av förhören med pojkarna. Det var en rejäl analys där frågorna som ställdes för 20 år sedan hade indelats i öppna ("inviterande"), specifika, slutna, ledande, suggererande och så vidare.

Det första förhöret med Christian Karlsson, då sju år, innehöll till exempel 62 procent slutna och ledande frågor. Det betyder att förhörsledaren drog pojken åt det håll han ville ha honom.

Fler exempel:

Det andra förhöret började klockan 18.40. Alldeles för sent för att börja förhöra en sjuåring. Man tog en paus och fortsatte 20.00. Då börjar det bli dags för en sjuåring att sova. Förhöret innehåller stark social press på Christian.

I ytterligare ett förhör, som varar tre timmar, får sjuåringen 271 – 271! – ledande frågor.

Så håller det på. Chefsåklagare Niclas Wargren kunde således konstatera att förhören var värdelösa, "otydliga, motsägelsefulla och inkonsekventa" och att uppgifterna från småpojkarna "har mycket begränsat värde".

De knöts till en mordplats men det fanns inga utomstående iakttagelser som knöt dem dit.

Ett förhör med en familj på besök visade att det snarare var osannolikt att Robin och Christian befann sig i närheten när Kevin dog. Ändå ansåg sig polisen ha klarlagt att det var de som mördade Kevin och med det lades undersökningen ner. Vi åtalar inte sju– och fyraåringar i Sverige.

De två små pojkarna och deras föräldrar hamnade i en omöjlig situation. De var dömda utan att vara dömda i formell mening. Chefsåklagare Wargren beskrev en rättvisa som ställdes på huvudet:

– Det är inte Christian och Robin som ska bevisa sin oskuld.

Så redogjorde han för omständigheter som tyder på att Kevin sannolikt inte alls mördades. Han hade utsatts för "statiskt, trubbigt våld mot bröstkorgen". Det talar emot att han dog efter våld från andra barn. De har inte den kraften.

Han låg död på en lastpall. Bredvid fanns två andra lastpallar, den ena fäst vid den andra med gångjärn. Den övre lastpallen kan ha fallit över Kevin och kvävt honom.

– Ett sannolikt sätt för hur Kevin avled, sa åklagaren.

En olycka alltså. Det finns ingen skyldig. Ett förödande utlåtande över den förra polisutredningen.

Kamerorna smattrade. Journalisterna ställde frågor. Hur är det möjligt för polisen att gå så fel?

– Var befann du dig själv då, för 20 år sedan? sa kommissarie Tomas Johansson.

Den motfrågan ställde han till mig när jag undrade varför polisen inte hade några kontrollinstanser. Ingen åklagare som ställde besvärliga frågor. Inga kolleger i utredningen som var motvalls och underkände förhören.

Frågan var berättigad, för pressen var lika konformistisk som polisen den gången. Så vitt jag vet ställde ingen besvärliga frågor när polisen redovisade att mordet begåtts av två små pojkar, punkt slut. Ingen frågade hur polisen kan fälla en dom. Ingen frågade varför man inte fört så kallad bevistalan, en rättegång där man avgör skuldfrågan när minderåriga är misstänkta.

Inga obekväma frågor. Alla var eniga. Polis, åklagare, media, politiker och allmänhet gick åt samma håll.

Som det så ofta är i vårt land där personer som går vid sidan av mittfåran ofta anses besvärliga, konstiga eller rentav skumma.

För 20 år sedan förfasades vi över att små barn mördar. Nu förfasas vi över en rättsskandal.

Största enighet råder. Som vanligt.

Foto: Stefan Mattsson
Christian och Robin.

Längre ner i korridoren, i konferensrummet Ejdern 2, väntade Robin, 24, och Christian, 27, på att bli friade från en börda de burit i 20 år. I 20 år har de trott att de varit mördare. Och ändå inte trott. I 20 år har de varit rädda för att möta Kevins familj på gatan, för vad skulle de säga? I 20 år har de levt med en skuld som inte var en skuld.

Christian sa att han hade spelat dator till halv fyra på morgonen för han kunde ändå inte somna.

De sa att de skulle fira friheten med pizza.

Och alla, alla, lyckönskade dem.

Detta har hänt: ”Fallet Kevin” 00:38
ARTIKELN HANDLAR OM