Ingen vill vara snäll, men alla vill vara förnäma

Foto: iStockphoto
KOLUMNISTER

Två veckor har gått sedan jag, här i min kolumn, grämde mig över mina vedermödor i samvaron med främmande människor på allmänna platser. Sorgligt nog hörde väldigt många av sig efteråt och verkade känna igen sig i beskrivningen av tillvaron på gator, torg, bussar, flyg och tåg, perronger och vänthallar som ett ständigt pågående, lågintensivt krig om revir och knappt existerande tidsmässiga fördelar.


Som en kamp utan vinnare, ett slagfält där alla, också de som i stunden lyckas ta sig ut ur en tunnelbanevagn en sekund snabbare än förväntat för att de knuffat någon åt sidan eller som i ett ögonblick triumferar över att ha roffat åt sig en sittplats på någon annans bekostnad, känner sig som förlorare.

Vi sörjer alla, oavsett var i näringskedjan vi befinner oss, om vi är den som knuffar eller blir knuffad, den vardagliga, klasslösa och inkluderande artighetens död. Och eftersom ingen vill känna sig som en saktfärdig idiot som vänligt leende blir förbisprungen av andra, starkare och mer målinriktade individer, så börjar samtliga försvara sina positioner genom att själva bli alltmer ogina. Beteendet är smittsamt och cirkeln är ond.

Det mest förvånande är att samtidigt som oartigheten mot främlingar breder ut sig och en okänd, tack- och förlåtsägande person i en folkmassa i allt större utsträckning framstår som en anomali så ökar intresset för vett, etikett och oklanderligt beteende.

Ingen vill vara vänlig men alla vill vara förnäma. Besticken ska ligga rätt, kläd-koder ska anges för de mest informella tillställningar och tacktal ska hållas under köksmiddagar där några gamla kompisar egentligen bara ska ses och gaffla och koppla av tillsammans, utan att bedöma varandras uppförandenivå. Hur kan dessa så motsägelsefulla trender existera parallellt? Hur kan vi bli mer intresserade av hyfs och stil samtidigt som vi tappar intresset för det? 

Som Magdalena Ribbing, vars kunskaper i ämnet är extremt efterfrågade, brukar poängtera så är ju artighet till för att göra livet lite mer angenämt och friktionsfritt för andra och inte för att framställa sig själv som fin och väluppfostrad. Att inte tugga mat med öppen mun handlar ju mer om att den som sitter mittemot ska slippa se geggamojan än om att markera att man är kunnig i bordsskick.


Kan det vara så enkelt att de här till synes så motsägelsefulla beteendemönstren egentligen är två sidor av samma självcentrerade mynt? Varför ska man vara vänlig mot någon man inte känner och som man aldrig kommer att träffa igen? Någon obetydlig stackare som inte har något som helst inflytande på ens status eller renommé. En främmande människa som bara flimrar förbi och hos vilken det inte finns något att hämta som man kan ha senare nytta av? Varför lägga tid och ork på det när man kan fokusera sina gracer på att göra intryck på människor vars dom betyder något i ens egna kretsar, vars beundran kan få en att känna sig lite märkvärdigare och vars eventuella avund blir som ett litet trappsteg på den sociala stegen.

Det finns nog inga uppenbara, egennyttiga skäl, om man nu ska vara tvungen att ange sådana. Det skulle väl vara en atmosfär där alla kan känna sig lite mer avslappnade och komma fram dit de ska på något bättre humör. Kanske vi alla skulle känna oss lite mer som vinnare, utan att ens behöva tävla.

Avslutningsvis, så här i svamptider, vill jag tillägga att i skogen finns inga uppföranderegler. Inget av ovanstående gäller. Alla man träffar som är ute i samma ärende som man själv är givna fiender som bör bekämpas helt utan skrupler. Artighet har aldrig vunnit någon en fet karljohansvamp.

ARTIKELN HANDLAR OM