Mejla

Frida Söderlund

Hur kommer vi att minnas 2019?

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: TT

Telefonen blinkar till och displayen tänds upp. Pushnotisen berättar om ännu ett våldsdåd, om ännu ett liv som gått förlorat och en värld som på många sätt  känns upp och ner. Skottlossningarna har varit många, de känns fler än någonsin just i år. Eller så är bara rapporterna mer konstanta, jag vet inte riktigt. Min pappa lyfter telefonen för att snabbt lägga ner den igen. Han suckar när han säger:

– Kan det snälla hända någonting bra någon gång? Man orkar nästan inte se mer. 

Jag hummar. 2019 är snart slut. Och när ett år går mot ett annat är det oundvikligt att börja reflektera över vad det har inneburit. För sig själv och för världen. Det är också oundvikligt att börja fundera på hur andra sett på det som upplevts kollektivt. Det är också oundvikligt att tänka på hur mycket liv som händer överallt och hela tiden.

Vilka pushnotiser slår ner i vardagar jag inte vet någonting om? 

 

Jag kan inte sätta fingret på 2019. Jag vet inte vad det här året ska ha för betydelse i historien, jag vet inte vad jag kommer att minnas det som när någon i framtiden kommer att fråga hur jag minns 2010-talets absolut sista 365 dagar. Kommer jag minnas ett år med skottlossningar, bränder och konflikter som tar en ny början? Ja. Kommer jag minnas det som ett år där en president sa att personen som utsetts till ”person of the year” av Time magazine borde “jobba på sin ilska och se en film med kompisar”? Definitivt. Kommer jag framför allt minnas hur Greta Thunberg och hela Fridays for future-rörelsen visade att beslutsamhet kan påverka en hel värld? Ja. Och kommer jag att minnas hur damfotbollen fick det erkännande de så länge förtjänat? Såklart. 

Alla år kommer med det ena, för att kunna komma med det andra. Åt båda hållen. Men mellan rubriker och pushnotiser pågår också vanliga liv. 

 

“2019 var en utmaning, typ en gåta jag själv fick lösa”. 

En ung tjej svarar på frågan om hur hon ser på 2019 i mina dm:s på Instagram. Hon är en av flera som beskriver året som gått som något svårbeskrivet. Som något annorlunda. En ung mamma skriver om dotterns hjärtfel. Hur det upptäcktes i januari och hur dottern kom att opereras först i december. Hur hon vill att nästa år ska få vara friskare. Någon skriver om hjärtesorg, en annan om att hitta sig själv. En person skriver; “Jag vågade välja kärleken trots allt och därför vågar jag också se på kärleken i världen annorlunda”. 

En annan beskriver året som gått kort och koncist: “det har varit upp och ner”. 

Och det är väl egentligen så det är. Varje år kommer att innebära att ens vardag lyses upp av pushnotiser med gott och med ont. 

 

Kanske ser varje år egentligen likadant ut. Kanske får vi alltid samma pott av framgång och motgång och död och liv fördelat på ett år med den enda förbehållningen att det drabbar oss olika från gång till gång. Ibland känns det närmare, ibland längre ifrån. Kanske kan vi egentligen inte förhindra någonting.

Men vi kan förändra hur vi agerar på det. Allting.

Det enda vi vet med säkerhet är att nya pushnotiser kommer att komma. Ibland individuellt, ibland till oss alla.

Och hur vi ser på det, hur vi vill gå till historien med ännu ett år i ryggsäcken, är inte upp till någon annan än oss själva.

 

avFrida Söderlund

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM