Uppsala

Har jag blivit rojalist?

Av: 

Joanna Górecka

KOLUMNISTER

Antalet samtal till Giftinformationscentralen har skjutit i höjden senaste året. Anledningen? Ättikssyran har gått varm i köken.

Det har nämligen picklats i stugorna under pandemin. Syrats grönsaker. Och avkalkats ögon, uppenbarligen. Men också surdegsbakats. Och sömmats, knypplats! Åh ja, jag har sett köerna utanför Yll o Tyll på helgerna, makalösa snören av tålmodiga garnkunder längs Bredgränd som väntar på att mata sylådan för att greja klart pärlresåren och vad det nu är. Good for you Yll o Tyll. Alla har vi skapat psykologiska strategier för att klara av den aktuella verkligheten.

 

Själv har jag gått och blivit rojalist. Tyvärr.

Brittisk rojalist, förstås – Bernadotterna är alldeles för integrerade i den vanliga svennigheten, håller på och gästar ”Värvet”, jämför sig med sälar och köper cavapoovalpar. (Men grattis på dagen, kungen!)

Nej, jag dras till ett skaldjurshatande, corgivurmande före detta kolonialvälde. Plöjer ”The Crown”, läser en bok om Harry och Williams tilltygade relation, tittar på ”Diana: The secret tapes”, youtubar Markle. Min trolovade säger: DU MÅSTE SKAFFA NÅGOT ANNAT INTRESSE.

Jag varken kan eller vill.

 

Det sista jag har av tjugoårsåldern har kidnappats av ni vet vad (c-ordet) och eftersom jag inte kan ha en digital stödgala för min ungdom vänder jag mig till dekadensen i min nya, skvallriga hobby. Skolkar från allt, spärrar in mig med mitt nya intresse. Nästan i trots. Som för att straffa gud, utpressa: Om världen ska hålla på så här, med farsot och elände, så tänker jag ruttna framför ännu ett klipp om huruvida William knöt sin halsduk så länge för att undvika ögonkontakt med Meghan.

Men utpressning funkar sällan och inte nu heller. Gud svarar: Jag förhandlar inte.

Fair enough. Jag drar på ett klipp till.

 

Funderar lite på varför det här har blivit min snuttefilt under tredje vågen.

Det helt barocka lockar förstås, att det känns otroligt sci-fi med världens största dockhus, människor i livslång lyxkarantän med apanage forever, absolut. Men också något annat. Det slog mig igår när jag bröt min Windsor-koma efter ännu ett avsnitt avThe Crown”. Det är förstås osexiga stiff upper lip som förför. Det knastertorra mottot: never complain, never explain.

Det här med att harva på. Lida i tystnad. Väldigt exotiskt för en 90-talist som är lite mer ett barn av att omhulda och stuva varje droppe misär. Det känns därför rätt uppiggande att höra människor säga att de ska bita ihop. Pickla sina feelings om man så vill, stänga in i förvaringskärl tills de surnar.

Det känns kittlande med underhållning som handlar så mycket om att knipa igen, när vi lever i bekännelsevideons tidevarv. I biktkulturen ska allt redovisas jämt – alla förväntas ständigt åderlåta sig som viktorianska killpoeter.

 

Men ja, ja. Jag hör vad ni tänker.

Om jag är så förförd av att lida i tystnad kan jag väl göra lumpen eller, kära nån, varför inte emigrera till någon auktoritär stat bara?

Men det har inte riktig samma lockelse utan apanage, corgis och Olivia Colman ärligt talat.

 

En kvinna i ansiktsmask går förbi en stor reklamskylt för serien ”The Crown” i London.

Foto: Matt Dunham/AP/TT
Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Uppsala

Hovet (Kungahuset)

Elizabeth II

The Crown (tv-serie)