Falska feminister gör heteromän till bögar

Min bäste vän, tillika bög, har alltid älskat de galna feministerna. "Fortsätter de så här tvingar de alla läckra män rätt i armarna på mig", säger han. Det är den falska feminismens bieffekt. När jag hör hur många heterosexuella älskare bögarna har blir jag orolig. Det tycks som om den svenska kvinnan inte kan göra sin man lycklig längre, och vice versa. I dag hoppas män innerligt att de är homosexuella, för de längtar efter någon att vara jämställd med. Att kommunicera med och förstå. Därför håller vi på att förlora heteromännen till bögarna.

Det är något ruttet mellan könen i "världens mest jämlika land". I alltför många fall är båda parter djupt olyckliga. Många som kallar sig feminister tycks tro att jag vill kvinnor ont, men jag förespråkar bara kärlek, glädje och förståelse. För alla. Och framför allt vill jag ha rak kommunikation.

"Varför ska man hela tiden sväva i ovisshet?" säger en kompis. "Man vet aldrig vad ni vill. När ni får det ni vill ha blir ni besvikna. För egentligen vill ni ha något annat men vågar inte spotta ur er. Ni hoppas att en man ska förstå ändå. Kvinnor bedriver terrorbalans. Styr med osäkerhet och rädsla i stället för kärlek. Hur kan ni förvänta er kärlek tillbaka?"

Jag tror att kvinnor alltför ofta överskattar sig själva. De gnäller om att de är underställda mannen, men är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna.

Men man kan inte vara både prinsessa och jämställd samtidigt.

"Du är värd bättre", får flickor ofta höra när killen gjort slut. Vad är det för ludermentalitet? Har kvinnan ett hemligt värde, alltid lite högre än mannens? Vi uppfostrar ju våra döttrar till att bli mentala horor.

Mannen har lärt sig att krusa och vara till lags, medan kvinnan upprepar mantrat "Han ska ta mig som jag är". Här blir det minsann inga höga klackar eller rakade armhålor för du är värd att älskas precis som du är. Men vad bra då. Strunta i att torka dig i rumpan också, så är du riktigt naturlig. Å andra sidan finns de som skulle ge sin högra, eller kanske hellre vänstra, arm för att få vara med dig då.

Många svenska kvinnor vägrar inse att de måste sluta skylla sina tillkortakommanden på andra, företrädesvis män.

Ett exempel är Stina Lundberg Dabrowski som snyftar att "Gubbarna styr SVT. Det är svårt för kvinnor i den här branschen", och den klassiska "Livet är svårt, särskilt för kvinnor". Ett skrämmande exempel på en vuxen kvinna som vägrar bli vuxen. För ärligt talat: trots en diger meritlista har Stina aldrig varit särskilt bra.

Hade folk velat se henne hade hon haft jobb. Själv skulle jag aldrig skynda mig hem för att se en Stinaintervju. Hon är flat och inte ens något ögongodis. Och samma hårda lag gäller för män i det visuella mediet tv.

Är man inte intressant bör man åtminstone vara intressant att se på. Eller göra radio.

Världen är orättvis. Men jag önskar att så kallade feminister ser att den är orättvis åt båda hållen. När en våldtagen kvinna ifrågasätts i rätten blir det ramaskri. Ett par svarta stringtrosor ska inte ha någon betydelse i ett våldtäktsmål. Men glöm inte att män har dömts för våldtäkt när det inte funnits andra bevis än att de haft vit makt-musik i skivsamlingen, eller ägt pornografi. Det är lika fel.

Män kan vara både dumma och onda. Men kvinnor är inte alltid änglar heller. Och kvinnor som inte ser sitt eget ansvar i ett händelseförlopp kan vara livsfarliga för sin omgivning. Då menar jag inte en överfallsvåldtäkt, snarare den luddiga varianten när han tror att hon njuter och hon efteråt kommer på att det nog var våldtäkt trots allt. Det är irrelevant vilka trosor man haft på sig. Däremot ska kvinnor inte strykas medhårs när de polisförhörs vid en våldtäktsanmälan.

En kvinna kan också ljuga. Bra att veta för både poliser och andra: gråt är bara kvinnlig argumentationsteknik. Och att utgå ifrån att någon talar sanning bara för att hon är kvinna är könsförtryck.

Vi är inte ett dugg bättre än män, men inte sämre heller. De falska feministerna kommer att var frustrerade och hatiska så länge de skyller ifrån sig. Bli vuxna någon gång, då. Det är svårt till en början för ingen har någonsin krävt det av oss. Men det är ingen förmildrande omständighet att vara kvinna.

Anna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM