I går fick jag och Göteborg bevittna något fantastiskt

KOLUMNISTER

I går var det dags! Göteborgs-historiens första regnbågspromenad vandrades, och jag är stolt över min hemstad. Taxibilarna, gatorna och till och med spårvagnarna pryddes av färgglada regnbågsflaggor. Jag önskar att dom alltid satt där.

HBT-festivalen var i full gång och jag hade den stora äran att få vara med på ett hörn. Vid Götaplatsen, längst upp på Avenyn, var jag konferencier. Redan i lördags var jag dock ute i full HBT-anda. Den fantastiske Oscar Humlebo, alias Moto Boy spelade på Stadteatern och efter det tog klubben Gay straight to hell över. Det var längesen jag upplevde en sån bra atmosfär och såg så många snygga, härliga människor.

Men det var under konserten med Moto Boy som jag fick anledning att tänka till, det var något han sa mellan låtarna.

Jag minns det inte ordagrant, men han pratade om att det var så fantastiskt att få spela just här, för en publik som har fått kämpa för kärleken.

Han möttes av jubel och jag kom att tänka på en gammal repris av ”Beverly Hills 90210” som jag zappade förbi tidigare i veckan. Jag kom rakt in i handlingen, mitt i ett avsnitt: Snyggingen Kelly var upprörd. Det diskuterades homo-adoption och hon tyckte att ett barn förtjänade både en mamma och en pappa.

”Jag tänker på barnets bästa”, uttryckte hon lamt.

Jag rös i soffan samtidigt som jag ju inser att det är så verkligheten ser ut. Världen är full av äckliga små Kellysar som tror dom vet bäst. Som tror att det är ok att döma andra och andras kärlek. Det är fortfarande en kamp, det finns fortfarande motstånd.

Det är det som gör att jag tror att just två gays överlag är bättre lämpade som föräldrar än några andra.

Att komma ut, leva och existera som gay är fortfarande inte enkelt. Att bli ifrågasatt, särbehandlad och tidigt få veta att man minsann står tydligt utanför heteronormen gör att man tvingas tänka, agera och inte ta allt förgivet, man kan inte bara flyta med och slippa ta ställning.

Jag tror att man som bög eller flata tvingas tänka till, se det viktiga i livet och prioritera kärleken.

Hade jag fött ett oönskat barn hade jag föredragit att adoptera bort det till ett homopar. Chansen till en öppnare, varmare och mer fördomsfri uppväxt skulle öka markant anser jag. Jag vet att jag generaliserar, men jag tror på min tes.

I går fick jag och Göteborg bevittna något fantastiskt fint. För första gången offentligt, fick vi ta del av två bröllop där vigselförrättaren Tasso Stafilidis slapp snacka partnerskap utan kunde förklara paren som äkta makar i nöd och lust rakt upp och ner.

Jag befann mig bara några meter därifrån och gjorde allt för att inte gråta bort mitt regnbågssmink.

Hurra för allt som är queer!

ARTIKELN HANDLAR OM