Mejla

Ronnie Sandahl

Pennalism är inte en fråga om klass

Publicerad:

Det mest förvånande var kanske att folk förvånades.

Som om övergreppen på internatskolan Lundsberg ­inbillat oss att pennalismen alltid pågår i överklassen, alltid någon annanstans än i vår egen närhet.

Ironiskt nog kom nyheten ­samma vecka som Lundsberg vann mot Skolinspektionen i kammarrätten. En spelare i anrika brukslaget Åtvidabergs FF berättade om pennalism ­inom elitfotbollen. Ett träningsläger där de unga spelarna, på sin arbetsplats alltså, tvingats kasta tårtor på varandras könsorgan, äta bananer tills de kräktes, raka sitt kroppshår.

För alla oss som tyckte oss känna igen händelserna vid ­internatskolan Lundsberg, eller åtminstone strukturerna, maktlek­arna, men växt upp så långt från överklassens elitskolor man bara kan komma, framstod det som lite underligt att diskussionen ­bara handlade om klass. Aldrig om kön.
Det var bara Jens Liljestrand (Expressen kultur 30/8) som påpekade att övergreppen på Lundsberg faktiskt gällde skolans pojkhem. Att det kanske därmed var en fråga om maskulinitet. Ingen hakade på. Den politiska viljan att stänga ned internatskolorna - kombinerat med Lundsbergs före­trädares oslagbara förmåga att framstå som arrogant överklass på ständig ripjakt - var för ­inbjudande.

Liksom lockelsen i att alltid skjuta undan berättelser om mobbning och pennalism. Inte här. Inte i vår skola, vårt samhälle, vår förening.

Att avslöjandet denna gång gällde just Åtvidabergs FF var pikant. Denna symbol för ett svunnet föreningssverige. Brukslaget som med uppbackning från den lokala skriv­maskinsfabriken tog det lilla samhällets hårt arbetande ­grabbar ut i Europacuperna.

Men samtidigt viktigt. För b­erättelserna om inkilningar och övergrepp inom idrotten är många.
Martin Bengtsson vittnade i sin bok ”I skuggan av San Siro” om hur han som sextonåring bröt ihop i sam­band med den inkilning som lagkamraterna i allsvenska Örebro SK stod för.

Jag har en vän som spelade i en av våra allsvenska klubbars juniorlag. Under inkilningen tvingades de nya spelarna till så kallad ”Dajm-stafett”: varannan kille körde upp en Dajm i arslet, varannan tvingades äta den, tills chokladbiten tagit slut.

Och jag vet nog ingen som spelat fotboll på junior- eller ­seniornivå som inte riskerat att få könet tvångsrakat.
När nu pennalism och maktlekar avslöjats igen, denna gång i Åtvidaberg, var det faktiskt det svenska spelarfacket som vågade dra parallellen till de uppmärksammade övergreppen på Lundsberg.

Men självklart sattes det ­ald­rig i en större kon­text. Inkil­ni­n­g­­en var ett olyckligt und­antag.

De sexuella undertonerna nämndes inte.

Och inte ett ord om den all­deles uppenbart g­emensamma ­nämnaren mellan internat­skolor och fotbollsföreningar: grupperingar av unga män vars pennalism och sexuella förnedringslekar sanktioneras av äldre män i ledarroller. Traditioner som förs vidare, män emellan.

Åtvidabergs FF svarade i veckan, precis som Lundsberg, med att avfyra moteld. Lagets tre äldre talesmän skrev i ett ­officiellt uttalande att alltsammans var den enskilde spelarens fel, att det var han själv som gått över gränsen, ingen annan. Gruppen var oskyldig.

Dessutom var inkilningen faktiskt till för att ”sammansvetsa och stärka gemenskapen”.

Av: Ronnie Sandahl

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN