Lås oss släpa ut UD:s faxmaskin och stena den

KOLUMNISTER

Ingen övertygelse är så stark som den retrospektiva, den som uppstår när en stor olycka redan är ett faktum.

Två veckor efter katastrofen i Sydostasien vet alla exakt vad som borde ha gjorts - då.

Men jag saknade fakta, invänder Göran Persson som försvar för sina bleka insatser under det första dygnet. Och fakta fanns i ett speciellt fax, som han inte fick.

Kungen är väl den som bäst har satt fingret på fenomenet. I efterspelet till tsunamin har han kopplat vår oförmåga att förstå vad som har hänt med vår konsensuskultur. Man måste våga ta risken att bli uthängd, säger han, apropå rädslan att ringa efter ambulans en gång för mycket och sedan få stå där med skammen.

Det handlar alltså om en slags kollektiv - och helt frivillig - hjärntvätt. Vad kungen menar är att det krävs mer än fakta i form av en jordbävning, för att vi ska inse att vår syn på verkligheten har rämnat.

Först när alla har kommit överens om katastrofens omfattning, kan vi behandla katastrofen som det den är. Men då gör vi det å andra sidan även retrospektivt, bakåt i tiden. I backspegeln ser vi som klarast.

Inte heller kungen efterlyste för övrigt akuta räddningsaktioner under de dygn det gällde. Jag tar det som intäkt för att han har rätt.

De två första dygnen förenades, så vitt jag minns, alla makthavare, vare sig det var politiker, ämbetsmän eller ledarskribenter i en känsla av stor sorg och lite handling.

Under katastrofens första dygn fungerar nästan ingenting - på officiell nivå. En vecka efter katastrofen ringer alla varningsklockor och goda råd finns i parti och minut för att undvika det lidande som redan är ett faktum.

Idag är tidningarnas ledarsidor inte nådiga. Nu är det mer eller mindre självklart vad som borde ha gjorts då. Men då, när det självklara skulle göras och ledarskribenterna faktiskt kunde ha efterlyst just de insatserna, skrev de ingenting.

Vi utgår ifrån att det vi idag vet med säkerhet, var lika enkelt att föreställa sig då, helt enkelt därför att det faktiskt har hänt.

Göran Persson som idag är främsta måltavla för den retrospektiva upprördheten, skyller på UD-tjänstemännen. Om bara rätt fax kommit i rätt händer - nämligen hans egna - skulle han redan då ha förstått vad han förstår nu.

Kanske alltihop är faxmaskinens fel.

Låt oss släpa denna faxmaskin genom staden. Låt oss därefter stena den.

Låt oss ge den samma behandling som vi en gång gav Estonias bogvisir.

Carl Hamilton