Mejla

Oisin Cantwell

Förr eller senare kan det gå alldeles för långt

Sverige, september 2015.

En känd sverigedemokrat, partiets digitala fotsoldater och en ledarskribent med plattform i etablerade medier skapar tillsammans en storm av mordhot och hat.   

Telefonsamtal dygnet runt, anonyma viskningar om att livet snart är över.

DN:s reporter Niklas Orrenius och frilansjournalisten Annika Hamrud har inte haft det lätt de senaste dagarna.

Bakgrunden: 

På en av nätets rasistiska kloaksajter publicerade en skribent som kallar sig Julia Caesar natten mot söndagen en lång text om hur hon upplever sig vara förföljd av Hamrud och Orrenius. Rubriken är ”Mardrömmen”.

Caesar, i vissa kretsar mycket uppskattad för sina texter om hur landsförrädiska politiker har drivit Sverige till ett krigstillstånd och att monarkin är under attack av allt från ”asylbedragare” till tiggande romer som bajsar överallt och rånar äldre, berättar i dramatiska ordalag om en bil som kör upp framför hennes hus och sms som skickas till hennes vänner.

”När började journalisterna bekriga sitt eget folk?”, frågar hon sig ödesmättat.

Sanningen är att Orrenius två gånger under ett år knackat på hennes dörr och skickat ett mejl. Även Hamrud har gjort två besök. Ingen av dem har lyckats få prata med Caesar. Värre än så är alltså inte mardrömmen.

Orrenius har arbetat med ett projekt om det parallella främlingsfientliga medielandskap som har vuxit fram de senaste åren. Hamrud har länge granskat denna verksamhet. Det är deras jobb att prata med människor. Det är, om inte annat, en fråga om grundläggande pressetik att låta granskade personer komma till tals.

Att Caesars text publiceradess sent på lördagskvällen hindrade inte Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör på Sverigedemokraternas tidning Samtiden och numera skribent på den av järnrörsviftaren Kent Ekeroth stödda sajten Avpixlat, att snabbt twittra att Hamrud ska få sina ”fiskar varma” för ”förföljelsen”.

Lite senare hängdes hennes telefonnummer ut på Flashback. Hon vaknade av att det började ringa.

Denna till synes samordnade aktion var effektiv. Berättelsen om den 70-åriga sanningssägande damen med hjärtproblem som jagas av en ondsint reporter fick, med benäget bistånd av en känd sverigedemokrat, fart på den anonyma rasistsvansen.

Hamrud har fått så många samtal med hat och hot att vänner har behövt turas om att svara i hennes telefon: en frilans har inte samma stöd som den som är anställd av tidning.

Och på en debatt på publicistklubben i Stockholm i går kväll eldade Sjunnesson på ytterligare genom att hävda att Ceasar blivit uthängd av Hamrud, ett påstående utan förankring i verkligheten.

Även Orrenius, vars nummer publicerades i Caesars text, har berättat om dygn fyllda av allt annat än trevliga samtal.

Samtidigt som stämningen blev allt obehagligare skrev ledarskribenten Marika Formgren ett blogginlägg där hon hävdar att ”DN har förklarat krig”.

Formgren sitter i det borgerliga samhällsmagasinet Neos redaktionsråd, har arbetat på flera tidningars ledarredaktioner och skrev så sent som för några veckor sedan en gästkolumn i Göteborgs-Posten där hon drev tesen att samhällets elit bryter spädbarnens anknytning till föräldrarna, varefter ungarna av genuspedagoger hjärntvättas till att se invandrare som ädlare varelser än svenskar.

I sitt blogginlägg oroar hon sig för att Caesar kunde ha dött av DN:s ”trakasserier”, uppmanar till bojkott av tidningen och ger tips om hur det går att blocka annonser och därmed minska intäkterna.

Att en etablerad skribent piskar upp stämningen ytterligare och vill ”slå undan inkomsterna” för en tidning för att en av dess medarbetare gjort ett vanligt journalistiskt jobb är anmärkningsvärt.

Än mer uppseendeväckande är att hon är ”nyfiken på hur långt det når” om hatsajterna slutar bråka med varandra och i stället startar ett ”gemensamt drev”.

Jag är rädd för att det i nuvarande samhällsklimat förr eller senare kan nå alldeles för långt.

avOisin Cantwell