Betrakta kvinnorna för vad de är – medlöpare till megalomaniska populister

Foto: REUTERS TT NYHETSBYRÅN
Kim Yo-Jong på läktaren med Nordkoreas statschef Kim Yong Nam och Mike Pence, vice president i USA.
KOLUMNISTER

OS i Pyeongchang är en vecka gammalt och på den världspolitiska scenen har Kim Yo-Jong vunnit flest poäng. Hon är syster till Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och medier på plats höll inte igen när hon besökte spelen under invigningshelgen.

”En formell, ung kvinna med hög panna och håret halvt bakåtkammat (…) med ett litet leende på läpparna och sänkta ögonlock” inledde Reuters utsände sin lägesrapport om Kim Jong-Yos besök i Sydkorea. Hon var den första familjemedlemmen av Nordkoreas styrande klan sedan 1950-talet att besöka grannlandet och ingen detalj var för liten för att skriva hem om. Kim Yo-Jong beskrevs som en potentiell fredsmäklare och citerades flitigt med utsagor av typen ”saker här är inte alls så annorlunda som jag föreställt mig” och ”hoppas vi snart är ett land”.

– Nordkorea använder ”soft power” den här gången för få Syd med sig och att hon är en kvinna lär ha bidragit i det perspektivet, menade en ledare för Korea Academy of Politics and Leadership uppspelt.

Idén om att kvinnor, i egenskap av sitt kön, kan lösa upp diplomatiska knutar är att sätta höga förhoppningar till kvinnligheten. Men det är en inte ovanlig idé i världspolitiken. Ivanka Trump har många gånger omtalats som vägen till USA:s president och bjöds förra året in till en kvinnokonferens i Berlin, för att Angela Merkel skulle få en ”bra ingång” till Donald Trump.

På frågan om pappas kvinnosyn svarade Ivanka obrytt: ”Alla kvinnor som jobbat för honom vet att han tror på kvinnors potential” och förklarade att han ju alltid uppmanat henne att ta för sig i livet.

Och då kan man ju inte vara en sexist (min anm).

Silvio Berlusconis dotter Barbara Berlusconi behandlades på ett liknande sätt när hon fick en plats i fotbollsklubben Milans styrelse. Trots att hon upprepade att hon ”inte är en fotbollskvinna” (vad det nu innebär, en sådan som jag själv kanske) och inte på en enda punkt ifrågasatte sin pappas oändliga skumraskaffärer, betraktades hennes blotta närvaro som något progressivt.

Underförstått: Om Berlusconi och övriga ger sina döttrar och systrar prestigefulla uppdrag är de kanske inte SÅ hopplösa trots allt.

Det är en sorts vidareutveckling av pappafeminismen – ni minns förra årets debatt om männen som blir medvetna om orättvisor först när de får döttrar – och är ett mycket försåtligt sätt att se på kvinnlig kompetens.

Kvinnliga politiker och styrelseproffs har givetvis inget ansvar för hur deras manliga chefer beter sig mot sin omgivning, inte ens om han är en nära släkting. Men de har ett val att ta avstånd från, eller åtminstone välja att inte representera, en politisk administration eller företagssfär som drivs med djupt kvinnofientliga och kriminella förtecken. Kim Yo-Jong är möjligen undantagen här, det är tveksamt om hon har något som helst val, och hon representerar dessutom en diktaturdynasti som har större problem än sin patriarkala blodslinje.

Men kanske är det främst medier världen över som måste sluta gå rakt i fällan att göra kvinnorna kring världens politiska ledare till någon form av feministiska fredsikoner.

Låt oss betrakta dem för vad de är: medlöpare till megalomaniska populister, misstänkta sexualförbrytare och mördarideologer som svälter ut sin egen befolkning.


Om Kim Yo Jong är väldigt lite känt. Hon tros vara 28 år och ska ha skolats i Schweiz. Alla omdömen om hennes besök i grannlandet var inte heller positiva. En sydkoreansk expert på kroppsspråk analyserade bland annat hennes raka rygg och högt hållna haka som ett bevis på att hon anser sig själv överlägsen sina medmänniskor.

ARTIKELN HANDLAR OM