Varför bär 16-åringar grejer för 50 000?

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Hej trälar! Apropå vårproppen och klassklyftor och väsk- och konsumtionsdebatten i det här landet (och bara detta att ha en väskdebatt i ett land säger ju ändå en del om sakernas tillstånd).

Har haft en notis liggande i min väska ända sedan i höstas.

”16-åring rånad på värdesaker för 50?000 kronor.” ”Pojken var på väg hem från skolan tillsammans med en kompis när han blev nersparkad av en man. Kompisen lyckades fly men mannen sprutade tårgas i ansiktet på 16-åringen. Sedan fick han hjälp av en annan person att plocka av pojken en Breitlingklocka värd 33?000 kronor och en halskedja i guld värd 17?000 kronor.”

Det är ju här någonstans som man hajar till och tänker att någonting är fel. Rimligtvis. Någonting borde vara fel. Ringer till polisen i Åkersberga för att höra om 16-åringen med Breitlingklockan och guldkedjan verkligen är på riktigt, eller om det är hitte-po som vi sa i Skåne, eller om det är stöldgods, eller om det finns någon annan naturlig (eller naturligare) förklaring än att en 16-åring knatar omkring med 50?000-kronors prylar på sig till vardags. (För det måste ändå vara vad min polare kallat ”definitionen av en dålig idé”.) Men polisen säger att allting stämmer. Pojken var 16 år. Det var pojkens egna prylar. Pojken blev rånad på väg hem från skolan.

Stackarn. För det är ju ändå det man känner.

En gång promenerade jag med en handpenning på 50?000 kronor mellan Folkungagatan och Götgatan i Stockholm. Det var en absolut hemsk upplevelse, även för en 32-åring. En tiominuterspromenad i mina kvarter, och jag kände mig som en spädgris insmord i grillolja. En dataspelskänsla av att nu handlar allting om att lyckas ta sig från punkt A till punkt B. Det mentala flåset.

Jag pratade inte med någon, jag tittade inte i skyltfönster. Att stanna till och ta en kaffe på vägen var förstås uteslutet, och om någon hade knackat mig på axeln och frågat mig om vägen hade jag spontanvrålat ”låt mig leva”.

50?000 papp i fickan och jag har aldrig känt mig så tyngd av någonting i hela mitt liv.

Och det är väl därför som jag nu sitter här och undrar. Hur kommer man fram till att det här är en bra grej?

”Hey, jag låter mitt barn gå in i värdetransportbranschen tidigt. Jag låter honom transportera värden för 50?000 kronor till och från skolan och ser hur länge det håller.” Den ökade våldsrisken. Och det här handlar ju inte bara om Breitlingklockor i 33?000-kronorsklassen, eller om 15-åriga brudar som drömmer om handsydda, franska väskor med eviga värden (som för övrigt borde vara det perfekta provoceringsobjektet för ett gäng jämnåriga att pissa i under en kvartsrast). Ofriheten börjar på mycket lägre nivåer än så.

Emellanåt hör man talas om lärare som beklagar sig över ungar som går till skolan i Canada Goose-jackor för 4?000 spänn och som därför inte kan lämna ytterkläderna i korridoren.

Skitdyra sneakers som är så special-special att det är som att springa omkring med en Munchtavla på fötterna och försöka vara avslappnad.

Var går gränsen för när konsumtionen blir osund? Går den vid 500 spänn eller vid 3?000 spänn eller vid 30?000 spänn? Jag skulle säga att den absoluta gränsen går när man slutar leva.

Ungar som inte vågar sparka av sig sina skor i gräset för att vara barfota ett tag. När en jacka inte längre bara är en jacka som skall värma en när man drar ut på rast, utan en jacka som blir ett fokus som hela tiden måste punktmarkeras. När man redan från början lär barnen att glädjen över statusprylarna är större än energin som statusprylarna slukar.

Tyngden att leva under dem. Som att ha härskarringen hängande runt halsen.

Precious, precious. Ojämlikhet kostar för alla. Både för dem som har. Och för dem som inte har.

Lena Sundström

Publicerad: