Det är dags att ta tillvara på livet

KOLUMNISTER

När ljuset oväntat släcks befinner jag mig i ett rum fullt med lik. En död kvinna står bakom, två döda män ligger bredvid och tre döda bebisar sitter mittemot mig.

”Señor, señor”, ropar min mexikanska vän och vakten som trodde att alla hade lämnat museet ber om ursäkt från andra änden av korridoren och tänder ljuset igen.

Det är efter stängningsdags i mumiemuseet i Guanajuato, en liten stad i centrala Mexiko. Marken i området är så salt att de som begravs utan kista blir naturligt mumifierade.

Som barn såg jag min morfars lik, men han var inlindad i vitt tyg. Utan svepningen hade han nog sett ut som om han sov. Sedan dess har jag sett hundratals lik på tv, men aldrig ”live”.

Skelett är annorlunda. Dessa lik har kvar alla mänskliga drag, samtidigt som de är för förstörda för att man ska kunna inbilla sig att de bara sover.

De flesta har vidöppen mun som frusna i ett ljudlöst skrik. Någon har ögonen kvar, en annan skägget, på ytterligare en syns bröstvårtorna. På vissa ser huden ut som gammalt papper, som om det skulle förvandlas till damm om man blåste på det. Vissa andras hud ser ut som vax. Den en gång gravida kvinnans mage är hopsjunken som på en gummidocka som tömts på luft.

På flera ser man blygdläpparna eller penisen. Vissa har till och med könshåret kvar. Tre kvinnor fnittrar nervöst inför skäggubbens gigantiska pung. Jag tänker låta mig kremeras, det är ett som är säkert.

Gud vet vad Freud skulle säga om mig, men det är detta som är värst: Den nu delvis förmultnade slidan var en gång våt. Penisen av skört ”papper” var en gång styv. De som nu är musei–objekt och kan beskådas för 50 peso

var en gång käcka, kära och kåta.

När guiden är ett par rum längre bort trotsar jag fotoförbudet och bränner av blixten framför nästan varje lik. När jag skriver detta har jag över femtio likbilder i laptopen. Knappt synliga detaljer är tack vare blixtens obarmhärtliga ljus knivskarpa nu. En torr tunga mellan perfekta tänder. Långa ögongfransar på en bebis ?

Från släckta korridorer ut till solen: en vacker tjej leker med sin hundvalp och min vän går fram för att klappa. Tjejen och hennes valp kommer att dö. Treåringen som vill klappa hunden men är för blyg kommer att dö. Alla välsvarvade latinas som fått mig att vända mig om så att nackmusklerna sträckts kommer att se ut som dem i museet. Min kompis – och jag – kommer att dö. Vi kommer inte ens att vara speciella nog att bevistas av turister för 35,50 kronor per skalle. Inte konstigt att folk blir religiösa.

Från museiparkeringen kan man se hela staden med dess vackra – och många – kyrkor. I Callejon de besos, en gränd så smal att man på balkongen ovanför kan pussa den som är i balkongen framför, samlas en skolklass. De som är par uppmuntras att kyssas i gränden samtidigt som resten av klassen fnittrande ropar ”besos, besos”. Alla kommer de att dö.

Det känns som att jag aldrig mer kommer att kunna hångla utan att tänka på mumierna och deras ?

Skulle jag få bilderna ur mitt huvud och någon gång lyckas få söta barn kommer även de att dö.

Innan dess kommer jag att ta dem till Guanajuato.

För även om det är obehagligt finns en läxa här. Jag tänker inte köra några utslitna klyschor på latin. På ren svenska är budskapet ”DU kommer att dö”.

Begrunda ditt liv innan det är för sent. Om du hatar ditt jobb eller har oförvekligade drömmar kvar, är i dag den dag du bör ta itu med dem.

Nima Daryamadj

ARTIKELN HANDLAR OM