Öppet brev till Karl

KOLUMNISTER

Torsdagen den sextonde mars låg jag i min fasters soffa i Stockholm. Jag skulle som vanligt somna till en av mina amerikanska mordpoddar. De som är hemska och rysliga men som av någon märklig anledning inte påverkar mig och som slutligen får mig att drömma sött.
Men så sa min faster att det senaste avsnittet av Radiopsykologen hade varit väldigt bra.
Jag började lyssna, och sedan blev det ingen sömn för mig. Istället låg jag och tittade ut i fasters mörker som aldrig blir mörkare än att en ambulanssiren fladdrar förbi på väggen.
Jag tänkte på Karl.

Karl som ringer till Radiopsykologen Allan Linnér för att prata om sin ångest och sina katastroftankar.
Var kommer de ifrån? undrar jag med täcket uppdraget till hakan medan Allan Linnér tar det lugnt.
Och plötsligt kommer det som bara visar sig när man pratar med någon som ställer rätt frågor i rätt tid.
Karl berättar om pappan som slog honom med flugsmällaren, fast upp och ner så att det böjda stålhandtaget landade på kroppen. När? När Karl var ledsen och när Karl var sjuk.
”När du var sjuk?” frågar Allan.
”Pappa tyckte nog inte om ljudet av barn som kräks” säger Karl och hjärtat ligger i smulor när ett vuxet barn ska förklara logiken i en förälders fasansfulla beteende.

När gränsen väl är passerad går Karl in i alla rum dit dörrarna varit stängda i så många år medan han försökt bli en fungerande man som ska leva ett vanligt liv.
Karl berättar om mobbingen, om utsattheten, ensamheten. Om att han var tjock och ful.
”Vem sa att du var tjock?” vill Allan veta.
”Det var nog min egen självbild” säger Karl.
”En självbild kommer inte av sig själv, vem sa att du var tjock?”
”Min familj” säger Karl och det står klart att Karl inte hade någon. Karl var sviken av alla.
En stund in i samtalet berättar Karl att det fanns en kurator på gymnasiet som han kunde prata med.
”Är hon det enda undantaget under alla de här åren?”
Det blir plågsamt tyst medan vi väntar på svaret som vi redan vet.
”Ja”

Det gör så ont att lyssna, mitt liv känns futtigt och fånigt. Tänk på alla Karl därute, då som nu. Som går i korridoren och väntar på nästa slag eller nästa stora tidsrymd av tystnad och ensamhet. Ingenstans att ta sin tillflykt, inget knä att lägga sitt huvud i. Inte förrän halva livet har passerat och man ringer till Radiopsykologen.

Om all tid var ett stort papper så vill jag vika pappret så att vi som lyssnar landar i din korridor Karl. Vi går bredvid dig på rad när du rör dig från klassrum till klassrum. När du kommer hem så är vi med dig in genom ytterdörren, vi är väskan som du ställer på hallgolvet.

Vi finns hos dig Karl.


Var god stör ej

En läkare i Ystad skickade hem en kvinna inte mindre än två gånger innan hon slutligen gav upp och födde i badrummet. Tips till alla gravida kvinnor: lyft på kjolen och visa att huvudet sticker ut. Eventuellt hjälper det, men man kan förstås aldrig vara riktigt säker.

Var god bada ej

Lee ville imponera på en äldre tjej och kastade sig full i en krokodilflod. Han blev genast tuggad på armen men lyckades slå sig fri. Låter fasansfullt men jag har gjort värre saker för att få killar att titta åt mitt håll. Well played Lee.

ARTIKELN HANDLAR OM