Att hävda att barn har rättigheter ses som ett tecken på svaghet

Astrid Lindgren.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.” Så står det på koppen jag dricker ur medan jag läser tidningen, slötittar på tv och skrollar mig igenom sociala medier samtidigt.

På tv flimrar det Kristallen-belönade programmet ”Sofias änglar” förbi. De har hjälpt en familj efter att pappan tagit livet av sig. En flicka i sjuårsåldern sitter på sin säng, ensam, och gråter tröstlöst. Mamman och de tre barnen som är med i programmet är modiga och kloka. Ändå undrar jag. Skulle inte producenten ha kunnat åstadkomma ”bra tv” utan att exponera ett barn som bryter ihop? Men det var länge sedan jag såg en seriös diskussion om vilket ansvar media har för barns rättigheter. Och sen hamnar jag på Twitter.

Jag minns när Katerina Janouch försvarade oroliga barns rätt att få sova tätt intill sina föräldrar. Numera förtjänar samma Janouch sitt levebröd på hånfulla tweets om ensamkommande flyktingar och 16-åriga miljöaktivister.

Men det är klart. Jag vänder mig inte till Twitter när jag letar efter medmänsklighet. Så jag läser tidningen i stället.

 

Redan i september slog Rädda Barnen larm om att 70 svenska barn sitter fast i det ökända al-Hol-lägret strax söder om den turkisk-syriska gränsen. ”Vad händer med dem nu?” läser jag i Aftonbladet (ledare 10/10 2019). Vår nya utrikesminister Ann Linde svarar i DN (11/10 2019) att efter den turkiska invasionen kan det bli ”ännu svårare” att få hem dem. Men ingenstans hittar jag svar på varför de inte är hemma sedan länge.

Och Moderaterna har haft partistämma. M ska verka för en utredning om sänkt straffmyndighetsålder. SD meddelade redan 2013 att de ville sänka åldern från 15 till 13, så det är väntat att M flåsar efter.

Men en utredning om sänkt straffmyndighetsålder? Vad ska den utreda?

BRÅ är inte den enda myndighet som regelbundet publicerar studier som alla visar samma sak, att barn som bryter mot lagen inte ska spärras in tillsammans med vuxna kriminella. Skälen är biologiska, humanitära, psykologiska och sociala. ALLA seriösa utredningar visar att hårdare straff leder till ökade kostnader och ökad brottslighet. Så vad ska en ny utredning komma fram till? Att de negativa konsekvenserna inte spelar någon roll? Att det viktiga är att straffa ungjävlarna, kosta vad det kosta vill?

 

Men även sossarna vill visa vem som är klassens bästa Sverigedemokrat. De vill införa nya straff för unga lagöverträdare och slopa den så kallade ungdomsrabatten, vilket enkelt uttryckt innebär att ungdomar ska kunna dömas till längre och hårdare straff. Trots att det alltså bevisligen inte hjälper.

Men barnen och hur vi ska få dem att växa upp till fungerande vuxna är numera lika ointressant som brottsbekämpning.

Något har hänt med Astrids Sverige. Exempel på att vi inte längre tycker att barns rättigheter är viktiga verkar aldrig sina.

Jag har tidigare skrivit om den studie som visar att svenska barn och ungdomar är olyckligast i Europa och att allra olyckligast är de barn som lever i ekonomisk otrygghet (AB 24/7 2019). Patrik Lundberg har skrivit förtjänstfullt i Expressen om det vi glömde att diskutera när det blev känt att Skolverket ville ta bort antiken från kursplanen, nämligen att två av tre unga vuxna med högskoleutbildade föräldrar studerar vidare efter gymnasiet, men bland unga vuxna med lågutbildade föräldrar går bara var fjärde vidare till högre studier (Exp 8/10 2019). Lundberg påpekar i samma artikel att ”den som någon gång har hört en polischef tala om orsakerna till grov kriminalitet vet att en misslyckad skolgång är den genomgående faktorn.”

 

Citatet på koppen är ett av Astrid Lindgrens mest kända. Det är inte speciellt svårt att gissa vad hon hade haft att säga om hur vi sköter oss nuförtiden. Men det sorgligaste är att Astrid – i dagens debatt – med största sannolikhet hade blivit avfärdad som en romantisk fjolla. Hon skulle anklagats för att inte ha begripit ett skvatt. Numera ses det nämligen som ett tecken på svaghet att hävda att barn har rättigheter och att även barn som mördar, våldtar, stjäl och hatar måste omfattas av de rättigheterna. Trots att alla vetenskapliga utredningar säger samma sak – att Astrid har rätt och att alternativen skadar oss allesammans.

 

avMalin Persson Giolito

ARTIKELN HANDLAR OM