Tandläkarens sci-fi-språk gör mig glad

Oron för tandläkarbesöket minskade när Andrev Walden fick lära sig tandläkarspråket och upptäckte kopplingen mellan tandraden och rymdfilmer.
KOLUMNISTER

Jag brukade bli ängslig när tand­läkaren petade på mina tänder och liksom livekommenterade ­besiktningen. ”Två-sex, två-fem, ocklusal etta, två-fyra…” och ­kanske någonting om “komposit”. Jag lyssnade efter toner av besvikelse eller oro i melodin bakom det hemliga språket – mest efter besvikelse eftersom det enda som skrämmer mig mer än borren och räkningen är tanken på att hon ska vara besviken på mig – men det kliniskt obekymrade tonläget avslöjade ingenting. Det var som att stå i rätten och få sin dom uppläst på ett främmande språk.

Det kunde betyda vad som helst och man fick inte veta förrän hon hade lämnat munnen och rullat omkring lite på stolen med de små hjulen.

En dag fick jag nog och krävde att hon skulle lära mig tandläkarspråket. Det var bra krävt. Nu slipper jag de där tre minuterna av förvirrad oro och kan fokusera på att bli förtvivlad med en gång i stället.

Men jag blir också lite glad varje gång hon börjar med sitt ”ett-sju, ett-sex…” för nu vet jag att den första siffran står för kvadrant – munnen är uppdelad i fyra lika stora områden, kvadranter, med sju tänder i varje och kanske någon visdomstand – och ordet kvadrant får mig omedelbart att tänka på rymdfilmer.

Munnen blir en galax där någon är ”trapped in the delta quadrant” eller så. Och sen blir jag plötsligt ännu gladare för jag börjar tänka på hur dumt det där med kvadranterna är. I sci-fi-världen alltså, inte i munnen.

Att som i ”Star Trek” dela upp Vintergatan i kvadranter är verkligen ett hopplöst system om du faktiskt ska navigera i en galax. Kvadrant betyder ju bara fjärdedel, det hör man nästan på ordet och det hjälper inte så mycket att veta i vilken fjärdedel av galaxen ett skepp har förlist. Varje fjärdedel av vår galax innehåller åtminstone 25 miljarder stjärnor och uppemot tio gånger så många planeter och ett par hundra gånger så många månar. Men det är inte mängden solsystem som är det största problemet för den som letar efter en förrymd smugglare ”in the gamma quadrant”, det är avstånden mellan solsystemen.

En kvadrant, alltså fjärdedel av vår galax, mäter ungefär 2 000 miljarder kubikljusår. Har du svårt att relatera till längdmåttet ljusår – som om någon kunde kavla ut tanken längs avståndet som ljus hinner färdas på ett år – är 2  000 miljarder kubikljusår detsamma som två miljoner miljarder miljarder miljarder miljarder miljarder kubikkilometer rymd. Men det är åtminstone fri sikt nästan överallt.

Och har man ett bra sci-fi-skepp (ett sånt där som bara kröker rymden så att alla sträckor kan tillryggaläggas på ett ögonblick) och inte stannar längre än någon minut i varje solsystem (man måste ändå hinna bromsa in och kisa bredbent från kommandobryggan innan man lägger ut igen) OCH unnar sig antagandet att rymlingen inte puttrar omkring i mellanrummen utan har gömt sig i närheten av en stjärna borde det inte ta mer än 50 000 år att söka igenom en kvadrant.

Det täcks säkert av något interplanetärt högkostnadsskydd.

För tandläkaren är kvadranten emellertid ett användbart begrepp, människan har på sin höjd 32 tänder i munnen och mellanrummen är sällan större än bredden på den där tråden man måste använda för att hon inte ska bli besviken.

Tomrummen mellan stjärnorna har vi svårt att ens omfamna med tanken. Men om vi kunde krympa hela vår galax till en skala där stjärnorna är stora som pingisbollar (skala 1:35 miljarder om du måste veta) skulle det genomsnittliga avståndet mellan pingisbollarna vara etthundratrettiosex mil. Ungefär som avståndet mellan Stockholm och Glasgow.

Så det är onödigt att bekymra sig över vad som ska hända när vår väldiga granngalax Andromeda – som har ätit galaxer förut och är på väg rakt emot oss i fyrahundratusen kilometer i timmen – kolliderar med Vintergatan om fyra miljarder år.

Det är osannolikt att en enda av de hundratals miljarder stjärnorna ska krocka när Andromeda och Vintergatan förenas.

Om vi koloniserat galaxen innan dess har vi säkert kommit på ett bra system för navigeringen också. Vi kanske kan utgå från kvadranterna och lägga till några rader i adresserna bara.

Det är inget fel på kvadranterna. Det betyder i alla fall någonting. Det finns sci-fi-repliker som inte bottnar någonstans.

Som när Han Solo ska klä sin belåtenhet över The Millenium Falcons topphastighet i den allra första “Star Wars”–filmen från 1977.

”It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs”.

Luke Skywalkers tagna uttryck låter oss förstå att “the Kessel Run” är en imponerande sträcka att tillryggalägga på bara tolv parsec.

Repliken är obegriplig för den som inte vet vad en parsec är – och alldeles befängd för den som vet.

Regissören och manusförfattaren George Lucas har alltid haft ett avslappnat förhållande till vetenskapen och handplockade ordet parsec från astronomin i tron (eller förhoppningen) om att det var en tidsenhet. Han orkade inte fråga någon som visste och det var olyckligt för parsec är en längdenhet. 1 parsec (pc) är 3,26 ljusår.

Han Solo skryter alltså om att han färdats en sträcka inom loppet av en sträcka. Lite som att du skulle skryta om att du läst hela den här texten på bara två meter.

Det kanske går? Det finns i alla fall ambitiösa Star Wars-fans som efterhandskonstruerat förklaringar om att Han Solo menar precis vad han säger eftersom han kortat sträckan genom att köra genom krökt rumtid kring svarta hål.

Eller nåt sånt.

När det gäller hålen i munnen behöver du i alla fall inte gripas av panik över en ”bukal etta” (så länge det inte är George Lucas som undersöker dig) för där har kariesen inte trängt igenom emaljen.

Trean däremot.

Det är trean du inte vill höra.