Extremhögern har vind i seglen nog för att bekänna färg nu

Hanna Wigh, Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof.
KOLUMNISTER

Hanna Wigh lämnade i veckan Sverigedemokraterna efter att ha berättat i Kalla Fakta om det sexuella övergrepp som en partikamrat ska ha utsatt henne för 2016. Wigh liknar beslutet vid att ”hoppa av från gäng eller sekter”.

Omdömet var inte helt olikt SD-avhopperskan Margareta Larssons, som blev politisk vilde 2015 och beskrev partikulturen.

– Det är en maktfullkomlighet som går ut på att lojalitet och privata relationer är viktigare än strukturer. Har man den här otäcka hierarkin och maktstrukturen och en dag får regeringsmakten, då vill jag inte vara med längre.

Sverigedemokraterna har högst avhopparfrekvens av samtliga riksdagspartier, men de är inte de enda som drabbats av upprivande inre konflikter på slutet.

Alternativ för Tyskland, ett radikalnationalistiskt parti med inslag av nazistnostalgi, hade precis tagit sig in i den tyska förbundsdagen i söndags när partiets ena ledare Frauke Petry direkt på valnatten meddelade sin avgång. Petry, som var med och grundade partiet 2013, tycker att AfD blivit för extrema och ville staka ut riktlinjen mot mer ortodox konservatism.

Hos deras franska systerparti Nationella fronten har just vice partiordförande Florian Philippot och EU-parlamentarikern Sophie Montel lämnat sina uppdrag efter oenigheter med ledaren Marine Le Pen. Philippot, fram till dess Le Pens självklara kronprins, gjorde en blixtsnabb politisk karriär med uppdraget att ”avdemonisera” Nationella fronten och ta avstånd från dess antisemitiska och våldsamma element. Både han och Montel anser att partiet är på väg tillbaka till sina rötter. Florian Philippot kallar Nationella frontens linje under senare tid ”en ytterst obehaglig omsvängning mot gamla tider”.

Det är lite besvärande för Europas högerextrema partier att deras dagdrömmar om en homogen nationell kultur så ofta tippar över i en uppenbar slutsats.

De omfamnar väldigt få västerländska ideal alls i praktiken. Däremot liknar de i hög utsträckning varandra, vilket väl tyder på en sorts inverterad anpassning till globaliseringen trots allt.

De är nästan undantagslöst auktoritärt toppstyrda. De har samma monumentala oförmåga att hantera interna stridigheter. Och de tillämpar liknande utfrysningsmetoder av dem som inte rättar sig i ledet.

Men en ny trend de senaste åren går också igen runtom i Europa. Efter år av (lyckade) försök att göra sig salongsfähiga genom att sparka ut gamla skinnskallar och nynazister ur leden har de högerextrema partierna uppenbarligen börjat vända på skutan. Konflikterna står fortfarande mellan viljan att anpassa sig till demokratiska principer och att blicka tillbaka i partihistorien mot en återradikalisering. Men år 2017 går företrädare för det sistnämnda uppenbarligen segrande ur striden.

Det kan förstås vara tillfälligheter som gör att svenska, tyska och franska extremhögerpartier ungefär samtidigt tvingar bort interna krafter som står för en, i sammanhanget, mjukare politisk väg.

Men mer troligt är det ett tecken på att de känner tillräcklig medvind i opinionen för att bekänna färg och öppet börja leta sig tillbaka till de rasistiska rötterna.


På östfronten intet nytt

Andra högerextrema partier i Europa har aldrig brytt sig om att tona ner det fascistiska idéarvet. Bulgariska Förenade patrioter, som sitter i landets regering sedan i maj, är ett uttalat turk-, rom- och homofientligt parti. Däremot är det positiva till EU och Nato.

Vårt Slovakien är bildat ur ett tidigare öppet nynazistiskt parti och kom förra året in i landets parlament. Partiets anhängare ser sig själva som arvtagare till landets nazistödda regering under andra världskriget.