Mejla

Oisin Cantwell

Klassklyftorna blir som tydligast i tunnelbanan

Publicerad:
Uppdaterad:
Antalet resenärer i tunnelbanan har minskat under coronakrisen. Men vissa har inget annat val än att åka med kollektivtrafiken till jobbet.
Foto: MAGNUS SANDBERG
Antalet resenärer i tunnelbanan har minskat under coronakrisen. Men vissa har inget annat val än att åka med kollektivtrafiken till jobbet.

I coronans tid är klassamhället som tydligast i tunnelbanan.

Fråga Fedwa, som har ett av alla dessa arbeten som inte går att sköta från den övre medelklassens Josef Frank-soffa i innerstadsvåningen.

Hon städar tågvagnarna när de kommer in till slutstationen Akalla och har några minuter på sig att samla ihop tidningar och burkar och godispapper och allt vad det nu är som resenärerna slänger ifrån sig.

– I går var det en man som satt och rökte e-cigarett på perrongen. Han hostade hela tiden. Det kändes inte bra.

Samhällsbärande beskrivs i det offentliga samtalet plötsligt Fedwas och många av de andra låginkomsttagarnas arbeten som.

Det låter tjusigt och högtidligt men lönespecifikationen i slutet av månaden är en påminnelse så god som någon om hur viktiga de egentligen anses vara på sista raden.

Foto: MAGNUS SANDBERG
”Jag tycker inte om den här situationen”, säger Fedwa.

– Jag tycker inte om den här situationen. Men jag måste jobba, säger Fedwa och fortsätter skräpplockandet

Klockan är halv sju på morgonen och det ska ännu dröja några minuter innan tåget lämnar Akalla för sin dryga 20 minuters färd mot city.

Det fylls långsamt på, mest kvinnor, många slöjor, de försöker sprida ut sig, de är enligt SL:s statistik betydligt färre än normalt, men fler än vad jag trodde de skulle vara.

Det är de gamla vagnarna, de bullriga och skakiga. Kanske är det bara blå linjen med alla dess miljonprogram som de ännu tjänstgör i, kanske är det en slump att det är just detta tåg på denna sträcka.

Vi passerar Husby, som uppmärksammades i medier över hela världen då kravaller bröt ut för sju år sedan och Kista, Järvafältets stolthet, där de skinande glaspalatsen skjutit i höjden, it-företagen flyttat in och alla namn skvallrar om ett plågsamt Silicon Valley-komplex:

”Science city”... ”Kista streetfood park”... ”Tech tuesday”...

Asma, 41, född i Irak men uppvuxen i Iran, stiger på. Hon är på väg till arbetet som förskollärare.

– Min man har bil. Men jag har inget körkort. Så jag har inget val, jag måste ta tunnelbanan.

Foto: MAGNUS SANDBERG
”Jag har inget val, jag måste ta tunnelbanan”, säger Asma, 41.

Perrongen på Hallonbergens station är blöt av vatten och skum. Städning pågår. Skolelever stiger på. Ett fnissande tjejgäng. En kille som kollar på fotboll i sin smartphone. Det måste vara en gammal match som går i repris.

En timme senare, samma tunnelbanesystem, en annan värld.

Vi stiger på vid Brommaplan. Vagnarna är modernare, skakar knappt, passagerarna är färre, har ljusare hy.

De rent av pratar annorlunda.

– Sverige är mer laissez faire än Danmark, som Stine, 29, uttrycker det.

Hon har tagit tåget en station med bonusdottern för att lämna på förskola och ska nu till jobbet i innerstaden.

Hon kommer från Danmark och jag har bett henne jämföra de två ländernas coronapolitik.

Foto: MAGNUS SANDBERG
Stine, 29, tar tunnelbanan för att lämna bonusdottern på förskolan. Sedan ska hon vidare till jobbet.

Laissez faire? Det är bland annat en benämning på en fransk ekonomisk lära från 1700-talet som förespråkar näringsfrihet och skattefrihet. Men begreppet kan också användas för att beskriva en låt-gå-attityd. Rimligen är det i den senare bemärkelsen som Stine använder ordet.

– Jag tror att ett mellanting mellan Sverige och Danmark hade varit bäst.

För några veckor sedan röt SL till. Folk hade inte i tillräcklig utsträckning undvikit kollektivtrafiken. I annonser trumpeterade trafikledningen att endast människor med yrken med en ”samhällsviktig funktion” var välkomna ombord.

Det gav effekt. SL har sett en minskning på 60 procent i spärrpassagerna.

Klockan är halv nio på morgonen och det råder inte längre någon tvekan om att huvudstaden har belönats med ännu en vacker vårdag.

Män och kvinnor i yngre medelåldern som ser likadana ut i sina svarta märkeskläder på väg mot sina arbeten på, gissar jag möjligen fördomsfullt, reklambyråer och arkitektkontor.

De vill inte prata med Aftonbladet, avböjer artigt men bestämt.

Kanske har även deras tystnad någonting med klassamhället att göra. Kanske är det så att medelklassen skäms över att ta tunnelbanan i denna tid.

Foto: MAGNUS SANDBERG
Kanske är det så att medelklassen skäms över att ta tunnelbanan.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE