Ny järnridå får Schweiz att stanna

1 av 2 | Foto: AP SCANPIX SWEDEN
Schweiziska folkpartiet tog initaivet till folkomröstningen på temat ”stoppa massinvandringen” som hölls i februari.

MONTREUX. Jag kände värme för Schweiz, det dystra men fredliga alplandet, när Trudie Götz, en exklusiv väsk­tillverkare, Trois Pommes i Zürich, fick löpa gatlopp genom all världens ­medier.

Hennes expedit hade inte känt igen en kund, Oprah Winfrey, en tv-personlighet, och påpekat att en viss krokodilväska var väldigt dyr och att kunden nog borde titta på väskor av billigare skinn, läder, till exempel, eller struts. Oprah kände sig diskriminerad.

Så läckert! En plats på jorden som inte går ner i spagat vid synen av en kändis - bättre, en plats där man inte känner igen en kändis.

Så väl detta passar in i Schweiz verklighet: ­respekt för anonymitet. ”Idén med Schweiz”, sa en svensk vän som bor i Zürich, ”är att everybody is a nobody.”

Det är därför du inte behöver ett namn för att öppna bankkonto. Ett par siffror räcker. Människor vänder inte på huvudet om de ser Federer på krogen. Schumacher kunde, före den förfärliga skidolyckan, utan uppståndelse spela i sin hembys fotbollslag.

Ingen i världen skulle ens under tortyr kunna säga namnet på Schweiz president. (Jo, jag kan. Jag såg honom nyss tala på Syrienkonferensen här i stan. Han heter Didier Burkhalter.)

Det är ett land utan idolkult. Inte ens synen av Leif GW Persson på Storgatan i Montreux skulle vålla upplopp.

Härligt.
 

Men nu känner jag kyla välla fram i mitt förhållande till Schweiz, ty när främlingsfientligheten som en epidemi sprids från land till land genom Europa, är det Schweiz som går från ord till handling.

Alla snackar. Trots att britterna har statistik på att invandrare i skatter pytsar in mera i samhällsekonomin än de tar ut i bidrag, laborerar de med tanken, att invandrare ska starta livet i sin nya miljö med att i två år stå utanför social- och sjukvårdsystem. Premiärminister Cameron hoppas att han med detta populistgrepp - i praktiken ett sätt att skapa ett lumpenproletariat - kan återerövra röster från UKIP, som är Storbritanniens SD with a smile.

Liknande snaskiga tankar finns i EU:s alla länder. De vill riva upp EU-fördragets grundsten, det som gjort oss till friare, nyfiknare, mera kreativa människor: den fria rörligheten för medlemmarnas medborgare. Då hjälper inte fakta, som att till England har sedan senaste årsskiftet, då rörligheten kom att omfatta även Rumänien, 4 000 läkare flyttat till England och att av de nya invandrarna har bara ett litet antal haft några krav på välfärd.
 

I Sverige - i vars grundlag det står att Sverige är medlem av EU och att Sverige är mångkulturellt - hörs liknande tongångar:

”Vi är ett rikt land med en välfärdsstat”, konstaterar den ansedde professor Assar Lindbeck, ”och när ett stort antal mer eller mindre utfattiga och i många fall lågutbildade människor kommer till en rik välfärdsstat så utsätts samhällssystemet för stress och besvärliga vägval. Vi har höga ingångslöner och hög arbetslöshet bland lågutbildade svenskar, och vi har ingen fungerande bostadsmarknad.”

Slutsatsen (fast den sägs inte öppet) är: Stäng gränserna.

Dags för ny järnridå.

Nobelpristagaren och ekonomen Milton Friedman var som ultraliberal för en helt fri invandring. Men han tillade: ”Man kan inte ha fri i­nvandring och välfärdsystem på samma gång.”

Prat, prat, prat.
 

Men här i Schweiz - som inte är EU-medlem men har en överenskommelse med de 28 medlemsstaterna - är det mera än prat. I väntan på en folkomröstning redan den 9 februari på temat ”Stop le immigration de masse”, stoppas utbetalningarna av arbetslöshetsunderstöd till utlänningar och nya lagar ska skrivas för att göra det lättare att kasta ut dem ur landet. Invandraren är dömd om han varit arbetslös i 12 månader.
 

Inställningen är bisarr. Utan invandrare stannar Schweiz. Inte ens tågen skulle gå i tid. Därför finns i detta ögonblick 1,8 miljoner invandrare, 23 procent av landets befolkning är utlänningar. Alla har kommit för att arbeta. Men asylsökande behandlas illa. Myndigheterna i Bremgarten har lokalt bestämt, att asylsökande ska hållas borta från simbassänger och lekplatser, portas från bibliotek och bannlysas från skolgårdar.

Tusentals tyska läkare har flyttat till Schweiz. De gillar de höga lönerna och arbetsmiljön. Men de tar bostäder i ett land som bygger för lite. Släng ut dem.

Schweiziska folkpartiet (med SD:s tankevärld) har tagit initiativet till folkomröstningen. Kritiker kallar det däremot ”ett initiativ till isolering”.

Vem vinner? Svaret finns sannolikt i utgången av en omröstning för fyra år ­sedan. Då stödde 57 procent lagförslaget om att minareter ska förbjudas.

Först efteråt kom någon sig för att ­kolla hur stort ”problemet” var. I hela Schweiz finns fyra minareter.

Alla bergsfolk är tokiga

… hävdade min ryske kollega Igor i min senaste kolumn. Icke oväntat mejlade min läsare på Reymersholme: ”Och hur har du det själv, Heimerson, uppvuxen som du är på Hallandsåsen.” Bergsfolk som bergsfolk. Dock kollade jag: Hallandsåsens högsta punkt, Högalteknall, når 226 meter över havet.

Sommarens 100 bästa semestrar…

… presenterades över sex hela sidor i Storbritanniens viktigaste tidning för den välbeställda medelklassen, Sunday Times. Portugal är där för att landet är billigast, Kroatien med sandstränder, Orkneyöarna för djurlivet, Rhen för dess flodkryssningar, Norge för att titta på valar, Burma för orörd vildmark, Istanbul för nytt spännande kok, Japan för sina höghastighetståg, etc. Och Sverige då? Naturligtvis inte knyst, inte ett förslag. Om det finns en svensk turistmyndighet bör den öppna ett litet kontor i London så att ärat vårt namn flyger ut i världen.

Jag läser just nu…

… den ljuvligaste bok jag på flera år haft i min hand, den tunna (214 sidor), hårdkokta, komiska ”True grit” av Charles Portis. Den lär för 45 år sedan ha kommit ut på svenska under titeln ”Mod i barm”. Den har dialog som får mig att tro att Mark Twain och Elmore Leonard kommit samman för att riktigt roa oss. Jag är inte ensam om att ha upptäckt den litterära juvelen. Boken har legat till grund för två filmer, en med John Wayne, en annan av bröderna Coen.

avAftonbladet

ARTIKELN HANDLAR OM