Ingen bryr sig om tv längre

KOLUMNISTER

Jag kollar inte just på tv längre. Okej, någon sportsändning som går live kan det hända att jag ser. Och Nyhetsmorgon står på ibland på morgnarna. Men själva konceptet ”tv” känns egendomligt apart nu för tiden. Detta ”tv” börjar numera kännas lika ovant i munnen som ”kassettband” gjorde för tio år sedan. Att det i varje hem finns en rätt stor apparat som varje dag sänder ut tv-program enligt ett av tablågubbar fastlagt schema som man måste anpassa sig efter, det känns underligt. Särskilt eftersom vi kan titta på de här programmen när vi vill på internet.

Den här nya ordningen tycks alla ha förstått, utom just tv-branschen. Just denna tv-bransch samlades i en mässhall fredags kväll för att bevittna det svenska tv-priset Kristallen, en gala där tv-människor ger pris till tv-människor. Och det ska erkännas att jag inte tittade på programmet på helspänn, det fanns stunder då jag blev disträ, tittade in i väggen, tänkte på annat, jag drack några glas vin också.

Men min okoncentration går ändå inte att jämföras med den jag såg hos de ­tv-människor som fanns på plats för att gratulera andra tv-människor. Varje gång de filmade publikbilder noterade jag att de allra flesta höll på med annat än att titta. Jag tyckte synd om program­ledaren André Pops, hans flackande blick när han upptäckte att ingen lyssnade på vad han hade att säga.

Folk vann pris efter pris, men ingen lyssnade, ingen tittade. Pristagare som gjort vad det verkar finfina program tacktalade inför femhundra sms:ande tv-arbetare.

Ett återkommande inslag i programmet är den stund då man sörjer de tv-arbetare som avlidit under året. Enligt SVT var det bara tv-män som avled i år. Inte en enda tv-kvinna tycks ha gått bort. Jag uppskattade dock den här minnesstunden, jag minns de här farbröderna med värme, och jag blev rörd.

Det blev inte tv-arbetarna i publiken. Jag undrar så vilka de var som gång på gång busvisslade och tjoade vilt när en ny avliden visades upp på skärmarna. Man skulle så gärna vilja se hur den arrogansen tecknas i ett ansikte.

Sist av allt i programmet presenterade Kristallen sitt hederspris, den människa som ska hyllas för ett livslångt arbete för tv-mediet. Valet föll på Arne Weise, 84 år gammal. När han på ostadiga ben vandrade ut på podiet för att tala blev det interna sorlet i publiken nästan aggressivt. Klippbilder på gäspande, ointresserade människor i publiken.

Och jag som alltid gillat prisgalor. Men det här fick mig att fundera. Om inte ens tv-folket bryr sig om Kristall­en, ­varför skulle vi göra det?

avAlex Schulman

ARTIKELN HANDLAR OM