Josef, Jesus och juridiken

KOLUMNISTER

Jungfru Maria var inte bara godhjärtad, hon var dessutom generös, framför allt mot sin make. Trots de oklara omständigheterna kring barnets tillkomst lät hon Josef räknas som barnets fader. Med dagens språkbruk skulle man säga att Josef och Maria hade delad vårdnad.

Det var inte bara storsint, det var klokt.

Dagens svenska lagstiftare är betydligt mindre upplagda för vidsynt-het när det gäller vem som får vara förälder. Det gäller även när det står utom allt tvivel att det inte är några andeväsen som varit i farten.

En dag som denna kan det vara på sin plats att ägna en tanke åt Josef, plastpappan, som ofta får fungera som tredje hjulet under helighetens triumfvagn. Påminner inte Josef litet grand om dagens pappor: han är långtifrån perfekt, men vill väl.

Under medeltiden avbildades Josef ofta som en vag figur som trycker ute i kulisserna. Förundrat betraktar han de ljusomspunna familjemedlemmar som milt leende ställt sig i förgrunden. Kanske är han lite för dum för sitt eget bästa. Med risk för eget liv skyddar han den förstfödde som kommit till världen under så dramatiska omständigheter, ordnar nattläger, tar emot de främmande högdjuren som anländer fullastade med presenter, flyr med mamman och barnet oaktat han, enligt samma mamma, inte är den verklige fadern.

Det var inte bara medeltidens Josef som var vag. Den tidens familjebildning var löslig. Familjen hade inga skarpa kanter mot omvärlden, barnen skulle heller inte skyddas utan fösas ut i vuxenliv.

När den moderna borgerliga familjen formas får Josef en egen roll. I målningar från 1600-talet tronar den tidigare så vage, plötsligt som en tydlig familjefader vid matbordet eller som skicklig yrkesman i snickarverkstan. I en del bilder är konstnären till och med så generös att Josef och hans adoptivson liknar varandra.

Den klassiska kärnfamiljen som ofta upplevs som uråldrig och evig, är i själva verket en modern inrättning, som historiskt hänger samman med de demokratiska idealen.

Nu befinner vi oss i en tid när famil

jen åter blir vag. Tonårsgäng och den kommersiella kulturen tar över fostran. Föräldraskapet förpassas steg för steg ut i kulisserna.

I höstas läste jag en dom från Högsta domstolen som la fast praxis kring den nya föräldralagstiftningen. Domen var så Kafka-artad att jag misstänkte att justitieråden behagade skämta. Högsta domstolen hade tagit en dålig lag och gjort den sämre.

Två tv-program har sedan ägnats åt samma lagstiftning. Denna framstår nu som en av de mest omvälvande förändringarna inom familjelagstiftningen. Numera gäller i Sverige att även skötsamma och ansvarstagande föräldrar kan bli fråntagna sina barn. Den nya lagen säger att om det brister i samarbetsförmåga mellan två dugliga föräldrar som har separerat, kan barnet tas ifrån den ena föräldern.

I praktiken innebär det att mödrar som slutar samarbeta med barnens fäder, belönas med ensam vårdnad. Lagen är alltså konfliktskapande. Principfrågan rör dock inte manligt och kvinnligt (det gör sällan det), utan synen på föräldraskapet och barnets rätt till både mamma och pappa.

I tv sitter ett justitieråd och småler. Hon har gillrat en liten pappa-fälla och pappan klev rätt i den. Högsta domstolen var tvungen att ge bevis på ”samarbetsproblem” för att kunna neka en uppenbart ansvarskännande pappa delad vårdnad. Hur göra? Pappans enda möjlighet att få delad vårdnad var att gå till domstol. Att gå till doms är ett handfast bevis på samarbetsproblem. Alltså togs barnet ifrån honom.

Ett exempel på juridisk skolastik som hade gjort häxprocessernas lagkunniga gröna av avund.

Maria visste bättre.

Låt oss i julens tid i stället tala för något så otidsenligt som att hålla sams, och ett samhälle som uppmuntrar till samförstånd, inte krig mellan mamma och pappa.

Carl Hamilton