Att vara intellektuell är vårens hippaste grej

Foto: Fredrik Persson/TT
Uppsala universitet.
KOLUMNISTER

Det är svårt att säga när en trend blir ett folkligt fenomen, men Glenn Hysén brukar vara ett bra lackmuspapper.

I december förra året konstaterade den glade göteborgaren på Twitter att oddsen på Svetlana Aleksijevitj som nobelpristagare i litteratur var mycket spelvärda.

När den vitryska författaren belönades med priset några dagar senare – Glenn Hyséns magkänsla är omvittnat god – var det Årets kvinna som lämnade beskedet i Börshuset.

Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien, hade nyligen förärats titeln av Expressen (den som Årets kvinna alltså, inte ständig sekreterare, det ligger inte inom Expressens mandat). Snille och smak högst upp på den tabloida topplistan.

2016 började i samma stil. Under sex veckor i vår har en annan akademiledamot tagit det definitiva klivet in i svenska vardagsrum.

Horace Engdahl och serietecknerskan Liv Strömquist har lotsat SVT-tittarna i Goethes spår, via ryska poetissor och fransk opera till slutstationen i Lissabon.

Hela tiden vridandes och vändades på frågan vad bildning är och vad det ska vara bra för.

Halvvägs på resan släppte Horace (som inte längre behöver presenteras med efternamn, ett privilegium förbehållet ett fåtal folkliga institutioner, typ Carola) den gubbslemsintellektuella aforismsamlingen ”Den siste grisen”.

Som av en slump hade hans exfru, litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, just utkommit med en rasande uppgörelse med ett 25 år långt äktenskap mellan två intellektuella, komplett med referenser till både opera och klassisk litteratur.

De båda böckerna fick skyltplats hos Pocketshop och har, enligt respektive förlag, ”sålt ovanligt bra”. Det brukar verk av akademiledamöter och universitetsprofessorer sällan göra, eftersom det de pysslar med inte känns så angeläget för gemene hen. Men det var innan bildning blev ballt.

I höst dammar SVT av kunskapsprogrammet ”Fråga Lund”, med en panel bestående av akademiker från lärosätet i Skåne, under ledning av Kristian Luuk.

Redan nästa vecka rullar dokumentärserien ”Studentens lyckliga dagar”, en inblick i det akademiska plugg- och partylivet vid Uppsala universitet, ut på webben.

I tider av sjunkande Pisa-resultat och politisk populism svämmar både tv-tablåer och topplistor plötsligt över av intellektuella. Det länge marginaliserade ideal som brukar förknippas med elitism och snobberier tycks ha tagit varvet ut i periferin och kommit tillbaka som ett slags subkultur, redo att omhuldas av den stora massan.

Glöm jeansjackan och jättesolglasögonen.

Det är bildning som är vårens oumbärliga accessoar.