Amanda, 17, ligger hemma och vill dö

KOLUMNISTER

Hon var en mamma som alla andra. Trodde hon. Men så tog sig en pedofil in i hennes dotters sovrum och livet tog slut. I alla fall som hon kände det.

Louise, 43, var ensam med två barn. Hon var i karriären. Hon satt i köket och åt middag. Hon hade just sagt ja till ett toppjobb. Hon var på gång att köpa en bostadsrätt.

Telefonen ringde. En man som inte ville säga sitt namn berättade att hennes dotter sålde sin kropp. Att hon sålde sin kropp till en man som var fem gånger så gammal som hon.

Amanda var 13 år.

Det här hände för mer än fyra år sedan och Louise och hennes barn befinner sig fortfarande i ett chocktillstånd. ”Min familj är i spillror. Jag har sagt upp mig från jobbet och är sjukskriven. Vi bor i andra hand och måste flytta om ett halvår. Min dotter ligger hemma i sängen och vill dö. Hon går inte i skolan och träffar inte några kompisar. Hon känner sig värdelös och skyldig. Hon känner sig ansvarig för mannens övergrepp. Hon följde ju med.”

En äldre man började chatta med Amanda och han tryckte på de rätta knapparna. Han sa att hon var ”fantastisk” och frågade om de skulle träffas.

Louise: ”I dag är min dotter en sprucken vas. Och det finns ingen hjälp att få.”

Och det här är Louises budskap till världen: att det inte finns någon professionell hjälp. Att det inte finns någon samlad kunskap och förståelse för familjer som av olika skäl har ett barn som har ”skadat sig själv med sex”.

Louise: ”I dag finns ingen instans som kan hjälpa barn och föräldrar att gå vidare.”

”Jag har bara mött ifrågasättande”, säger hon. ”Reaktionen från Försäkringskassan var: Varför ska du inte jobba, bara för att din dotter ligger hemma och inte vill leva?”

Och socialarbetare och terapeuter har blivit skrämda och äcklade: ”Usch.” ”Fy.” ”Vad hemskt.” ”Det här har jag aldrig hört talas om.”

Louise: ”I stället för att lyfta Amanda, i stället för att befria henne från skuld och skam, har de letat fel i hennes barndom. Men hon är i kris. Hon behöver få veta att det finns hjälp. Att det finns en väg ut.”

Louise efterlyser också en föräldraförening där man skulle kunna stötta varandra: ”Jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet att det finns föräldrar därute som upplever samma saker som jag.”

ARTIKELN HANDLAR OM