Mejla

Johan Hakelius

Fantasin har börjat läcka - vi förverkligar oss själva

Publicerad:

Som jag minns det sorterades fantasin för sig, när jag växte upp. Den fanns där, i alla former från dagdrömmeri till färgglada teckningar, men den spillde sällan över i vardagen. Man kunde fantisera om att vara Rip Kirby, men man gick inte till skolan med hatt och pipa, för den skull.

Antagligen minns jag fel. ­Eller så hade jag en ­ovanligt torftig och ­konven­tionell uppväxt. Men var ­lite medgörliga, ­ är ni ­bussiga.

Vi lever i en tid med trans och queer, med tredje och - vad vet jag? - fjärde kön. Vi lever i en tid av pappaledighet och damfotboll, som är så etablerad att man inte ens använder prefixet ”dam-” längre. Vi lever över huvud taget i en tid där alla gamla stereotyper, inte minst vad gäller kön, är synade, ­av­hånade och kasserade.

Och ändå ...

Om man går längs en vanlig gata. Om man ­skänker ­sina medfotgängare några förstulna blickar. Om man jämför med vad man såg för, säg, 25 år sedan.

Har inte kvinnorna, särskilt de yngre, blivit mycket kvinnligare? Har de inte bättre ­makeup, elegantare ­kläder och långa lösnaglar, även en tisdag eftermiddag? Har inte männen, särskilt de yngre, ­blivit filmstjärnigt ­manligare? Har de inte ­bredare ­axlar, stadigare gång, mer beslutsamma käkmuskler?

Skulle inte många av de vackra varelser som vi ­möter på en vanlig stads­promenad i dag ha framstått som utklädda, om vi hade mött dem för 25 år sedan? Skulle vi inte ha trott att vi hade att göra med en artist på väg till en spelning? Eller åtminstone en amerikan?

Jag tror det. Och jag misstänker att det beror på att fantasin har börjat läcka.

Fantasin är ju en fantastisk sak. Vi kan skapa vad som helst ur den, oberoende av mallar och normer. Men fantasin, precis som nästan allt, har en konventionell ­sida.

Den vanligaste fantasin är inte den som skapar ­något helt nytt, på tvärs med det som redan finns. Den vanligaste fantasin är tvärtom den som renodlar det som redan finns.

Vi har lärt oss att förverk­liga oss själva. Vi har lärt oss att våga forma oss ­själva ­efter våra fantasier. Resultatet har, på det stora hela, ­blivit mer ren­odlade stereotyper. Män gör sig till mera män, ­kvinnor till ­mera ­kvinnor.

Det kanske är en ”ironisk lek med normer”. Eller så har helt enkelt de flesta av oss ­inte ­särskilt ­originella fantasier.

Av: Johan Hakelius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN