Vi lever alla på eget ansvar och egen risk

KOLUMNISTER

Folk i Sverige är arga. Om man får tro massmedierna är många arga på Göran Persson och andra på Gud. Någons "fel" måste det ju vara när katastrofer inträffar.

Statsministern ligger nära till hands, även om han befann sig mycket långt bort från de soldränkta stränderna i Thailand, dit han knappast heller sänt

tusentals medborgare på uppdrag. De var där av eget val och på egen risk.

Att Göran Persson får klä skott för den existentiella ångesten och djupa sorgen som drabbar oss alla vid stora katastrofer kan man förstå. Men Gud? Är han inte sedan länge utmönstrad i ett land som brukat stoltsera med att kalla sig världens mest sekulariserade och där folk lämnar kyrkan i massor, sedan medlemskapet mer konkret börjat kännas i plånboken.

Ändå basunerar en av (de sista?) bastionerna för 40-talisternas Supersekularism, Dagens Nyheters kultursida, ut med svart rubrikstil: "Varför stoppade inte Gud dödens våg?" och Torbjörn Tännsjö släpps på samma sida loss att attackera prästerna som är för "terapeutiska" och dessa får svara och förklara.

Jag är inte så förmäten att jag på detta begränsade utrymme (eller på något som helst utrymme!) ska försöka svara på den gamla teodicéfrågan om hur en god och allsmäktig Gud kan låta det onda ske. Men något kanske jag kan säga ändå om detta med ansvar och vrede.

Om vår utgångspunkt är att vi lever i och har rätt att leva i en värld där det goda eller åtminstone normala sker och förväntas ske, i en värld där vi har Rättigheter och Trygghetsförsäkring, så blir vi förstås såväl upprörda som rädda när dessa premisser inte visar sig hålla. Livet rämnar, Döden, denne oinbjudne gäst, klampar in. Han kommer för tidigt, han har för stor aptit, han är för snabb. Någons fel måste det vara att han släppts in: statsministerns, Guds? En sorg som söker en orsak blir lätt vred.

Men om vår utgångspunkt är att vi lever i en mycket utsatt verklighet, en där det värsta redan har hänt och oupphörligen händer hela tiden, en där Döden och Lidandet är en del av Livet - ja, det enda vi faktiskt vet med säkerhet är att vi ska dö och att vi kommer att lida - då blir perspektiven andra.

Sorgen blir förstås precis likadan, sorgen smakar samma och rämnar genom allas våra hjärtan på samma obönhörliga vis. Men vreden kan vi kanske få bukt med. Vem ska vi vara arga på för att Livet uppträder så som Livet alltid gjort? Och alltid kommer att göra, hur många de medicinska genombrotten, plastikoperationerna och säkerhetsföreskrifterna än är. Vem ska vi lägga skulden på?

Om Gud finns, så är det tveklöst så att Han har gett oss en fri vilja; att välja gott eller ont. Att hålla våra hjärtan öppna inför verkligheten eller att stänga dem.

Vi kan i många fall inte ändra verkligheten, inte stoppa erfarenheten - vågen kommer, jorden rämnar, någon lämnar oss - men vi kan ändra upplevelsen av erfarenheten. Hur vi väljer att förhålla oss till dem.

Ett modigt liv, som jag ser det, är ett där vi vågar och kan - trots allt, trots verkligen Allt! - stå med öppna hjärtan och välja Livet. Igen och igen välja livet. Igen och igen låta våra hjärtan krossas. Det är då vi finner samhörighet med allt levande, det är då vi finner barmhärtighet för oss själva. Det är då vi är verkligt levande.

En vanlig dumhet man får höra dessa dagar är folk som säger, konfronterade i verkliga livet eller genom massmedia, med överlevande anhöriga: "Det skulle jag aldrig klara av!" Jo, vill jag invända, fast jag håller tyst. Det skulle du.

För de flesta av oss är så oändligt mycket skörare och så oändligt mycket starkare än vad massmedias debila ansvarsdebatt låter oss ana. De flesta av oss, tror jag, är vuxna nog att veta att vi lever på eget ansvar och egen risk. Som vi inte kan lassa över på varken Gud eller Göran Persson.Vi kan

i många fall inte ändra verkligheten, inte stoppa

erfarenheten, vågen kommer, jorden rämnar, någon lämnar oss - men vi kan ändra upplevelsen av erfaren-heten.

Anita Goldman