Mejla

Anders Westgårdh

I sommar ska jag döda folk – om inte vädret stoppar mig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Det mesta pekar mot att jag kommer att ägna ­semestern åt att ta livet av folk. Åtminstone ett halvdussin ska stryka med.

Jag ska nämligen försöka skriva en deckare.

Snart är juni förbi och inte mycket talar för att vädret blir så särskilt mycket bättre. Familjen är utspridd över halva Europa och i långa perioder får jag sitta ensam i stugan och höra regnet piska över taket. Det är helt okej. Semester behöver inte vara synonymt med sol för att jag ska må bra. Jag är för gammal och luttrad för att låta mig ­psykas in i de höga förväntningarnas drömvärld av svenska sommarklichéer. Det mesta regnar bort.

Det måste vara drygt 40 år sedan jag låg på vinden hos mormor och genom­njöt min första vuxendeckare. Jag torskade direkt. Inte på boken, för den var kass, men väl på känslan: kontrasten mellan det personliga trygghetsmyset och böckernas spänning och rysligheter. Den raserade idyllen. Revan i den fina fasaden. Ni vet, för vi är miljoner med samma litterära preferenser.

Jag vet inte om den svenska deckarfloden fortfarande flödar, men jag vet att ­mycket av det som givits ut för att kapitalisera på ­folkets förkärlek för blå­gula brott är tämligen ­mediokert och inte särskilt spännande.

Risken att jag själv blir lika dålig är överhängande. Det är nämligen inte så jävla lätt. Trådar ska knytas ihop, karaktärer ska mejslas ut, storyn ska drivas fram. Och framförallt ska själva morden vara bra. Det vill säga spektakulära. Ett skott eller några knivhugg räcker inte långt i dagens konkurrens. Och fort ska det gå.

En kompis runt midsommarbordet slog fast att det första mordet måste komma inom de första tio sidorna, annars lägger han ner boken.

I min bok smäller det till redan på sidan två. Några inledande miljöbilder, sen är det dags för det första liket.

Det ska bli riktigt kul att försöka. Ramhandlingen har jag klar och nedtecknad. Ett A4 med blyertsklotter, en tidslinje. Parallella spår, villospår, plötsliga chockeffekter – det mesta är på plats. Huvudpersoner och andra karaktärer är ännu lite suddiga. En bitter medelålders polis med opera och fin whisky som enda tröst är ju självskriven.

Väderprognosen är usel, och ­därmed bra. Min motivation ökar för varje regnskur. Snart nog ­kokar jag en kanna kaffe och slår mig ner vid datorn: ”Ett ­ihållande lågtryck höll sommar-Sverige i ett järngrepp…”

Det enda som kan stoppa mig är vackert väder. Då lovar jag att ägna mig åt väsentligheter i stället.

Pops har varit Top of the Pops

Vi går mot slutet av fotbolls-EM och när ni läser detta vet vi hur det gick i kvarten mellan England och Italien. Jag tror och hoppas på England, ­gissar på final mellan Spanien och Tyskland med tyskarna som Europamästare. Men framförallt lyfter jag på hatten för André Pops som varit Top of the Pops under hela ­turneringen.

Det är en sjuk värld vi lever i

Ännu en idrottsprofil ”kommer ut ur garderoben”, som det idiotiska ­uttrycket lyder. Det finns länder där Anja skulle bli stenad för sin kärlek, länder där hon skulle bli hatad och fråntagen sina medaljer, länder där hon skulle utnyttjas av politik och kyrka. En tjej som gillar en tjej – konstigt att det fortfarande är bland det mest provocerande i vår sjuka värld.

Av: 

Anders Westgårdh

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Anders Westgårdh