Mejla

Oisín Cantwell

Breivik bryr sig bara om bilden av sig själv

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Anders Behring Breivik flackar med blicken, snurrar på sin penna och vägrar till slut att svara på åklagarnas bara hårdare frågor.

Att backa från den märkliga historien om möten med serbiska krigsför­brytare i Liberia och ­tempelriddare i London är det dock inte tal om.

Svetten tränger fram och mot slutet av dagen verkar han inte ens själv tro på sin berättelse.

Dag tre i Oslo tinghus, åklagarna har under förmiddagen frågat om Breiviks flaxande över världen våren 2002.

Han är irriterad, gör en konstpaus, häller upp lite vatten och dricker med slutna ögon.

Breivik har i sitt manifest och under polisförhör berättat om hur han reste till Liberia för att träffa en serbisk krigsförbrytare. Han hade tre livvakter och låtsades dels vara utsänd av Unicef, dels ge sken av att vara diamant smugglare för att dölja ­ mötet.

På vägen hem mellanlandade han i London, sammanträdde med en hemlig tempelriddar­organisation och fick i uppdrag att befria Europa.

Ingen äldre än 16 skulle orka traggla sig igenom denna äventyrsroman, men Breivik vägrar att vika från storyn. Att utredningen ­visat att nätverket inte existerar viftas undan som uselt polisiärt arbete.

Åklagare Inga Bejer Engh läser upp en passage ur manifestet där han skriver att nätverket valde ut honom för att han var särdeles­ begåvad.

Terroristen skruvar på sig, ser generad ut.

– Det där var löjligt skrivet. Det är inte ­normalt att beskriva sig på det här viset, svarar han ­efter en stund.

Han pratar ofta om just hur löjligt saker ter sig. Hur löjligt det var att kräva att få bära uniform i rätten, hur löjligt högstämda vissa ­passager i manifestet är, hur löjligt skrytsam han stundom varit genom åren.

Jag antar att det är meningslöst att moralisera över att en person som skjutit flyende barn i ryggen skäms över just dessa saker. Är det i stället så att det finns något hoppingivande i att denne man över huvud taget kan känna skam?

Åklagarna skärper tonen, Breivik retirerar. De tolv tempelriddarna i London var fyra. Och han var inte alls kommendör, endast fotsoldat.

Han är alls inte lika självsäker nu då han tvingas ­svara på frågor, då han inte längre läser innantill. Han stakar sig, blir trotsig. ”Inga kommentarer”, är det vanligaste svaret.

Liberia och London låter möjligen oviktigt i ett mål som rör Europas grövsta terrorbrott sedan andra världs­kriget, men är av central betydelse i båda de rättspsykiatriska utredningar som har gjorts.

I den som kom fram till att han är sjuk är slutsatsen att resorna aldrig har ägt rum, att de tillhör psykosen. I den där han friskförklarades anses de vara en lögn.

Sent på eftermiddagen gör han ett sista utspel: det finns ytterligare två terrorceller i Norge, beredda att slå till. Men ingen tror honom.

För en hel värld kretsar denna rättegång kring mord på 77 människor. För Anders Behring Breivik tycks den handla om att ­inte bli stämplad som otillräknelig eller som lögnhals.

Men massmördaren har gått vilse i sin berättelse, ty han är antingen galen eller en lögnare.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Oisín Cantwell