”Detta är en tid för självrannsakan, inte förhastade slutsatser”

KOLUMNISTER

Benny Fredriksson är död. Låt oss försöka tala om det, hur svårt det än är.

Journalistikens makt är stor och i ljuset av den svåra situationen måste vi vara ödmjuka inför den kritik som nu framförs. Det är en tid för reflektion, för oss och för andra i Mediesverige. Kunde vi gjort annorlunda? Borde vi?

Det finns de som menar att medierna, och i synnerhet Aftonbladet, drev fram denna tragedi genom hård granskning och en alltför omfattande bevakning. Jag är inte den som ska ifrågasätta den uppfattningen, den tillhör dem som ger uttryck för den.

Foto: Hasse Holmberg
Kulturhuset Stadsteatern.

Jag har stor respekt för den sorg och förtvivlan som nu präglar samtalet efter hans bortgång. Det är en tragedi för hans familj, vänner och kollegor. Det finns inget jag, eller någon annan i Mediesverige, kan säga eller göra som ändrar det faktum att de förlorat en människa som stod dem nära.

Jag menar att det var relevant att granska arbetsmiljön och ledarskapet på Kulturhuset Stadsteatern, Sveriges största kulturinstitution, och att det var rätt att publicera uppgifterna om missförhållanden. Men vems är ansvaret när konsekvensen av journalistiken blir förödande?

Det var i december förra året som Aftonbladet publicerade en omfattande granskning rörande arbetsförhållandena på Kulturhuset Stadsteatern och kommenterade uppgifterna på vår kultursida. Andra medier följde efter på bred front, tog fram egna vittnesmål och gav egna vinklar.

Aftonbladet tog beslutet att publicera den 5 december. Då hade vi under en tid jobbat med granskningen, vi hade samlat in underlag och hade uppgifter från ett fyrtiotal personer som vittnade om ett hårdfört och gränsöverskridande ledarskap. Det var allvarliga anklagelser och därmed inte ett lättvindigt beslut att publicera dessa uppgifter. De allra flesta uppträdde anonymt, endast en person ville tala under eget namn.

Så är nu ofta fallet i större granskningar av offentlig verksamhet, företag eller förbund. De som väljer att tala med media vågar inte framträda utan gör det inom källskyddets starka ramverk. Det gäller Transportstyrelsen, det gäller Karolinska, det gäller Kommunal. Och det gäller Kulturhuset Stadsteatern. Som journalist måste man försöka väga uppgifterna och ifrågasätta dem: Är det rimligt? Verkar källorna trovärdiga? Är det samstämmiga uppgifter från flera håll? Finns det fakta som överensstämmer? Svaret var i detta fall ja. Vår granskning var gedigen och genomarbetad. Att källorna var anonyma för läsarna betyder inte att de var det för oss.

I fallet med det skattefinansierade Kulturhuset Stadsteatern bestämde Stockholms stad, efter att ha tagit del av uppgifterna i media, att en utredning om förhållandena skulle tillsättas. Teaterförbundet var kritiska mot processen som ansågs vara alltför intern och att personalen därmed inte skulle våga ge en rättvisande bild. En extern utredning tillsattes i stället.

Kulturhuset Stadsteaterns fackstyrelse uttryckte att man ”under många år haft ett väldigt problematiskt arbetsklimat, samt en kultur som har varit en grogrund för missnöje bland personalen”. En enda stark röst höjdes, fackordföranden Gerhard Hoberstorfer, som förvisso bekräftade att det fanns fog för kritik men menade att vittnesmålen gav en alltför hård bild. För detta fick han avgå.

Efter ett par dagar avgick även Benny Fredriksson. Av omsorg för sin teater. Vad som hänt sedan dess kan inte jag eller någon annan utomstående person sia om. Stadens utredning skulle lämnats i dagarna. Det är vad vi vet. Det är ingen till gagn att dra förhastade slutsatser.

Till vägledning har Sveriges journalister ett pressetiskt system att hålla sig till, ett regelverk kring förhållningssätt, arbetsmetoder, varsamhet. Det är något Sveriges ansvariga utgivare gemensamt stödjer och strävar efter att efterleva. Det innebär också att det finns ett system för att granska granskarna.

Det är utifrån detta fundament vi nu som mediebransch bör diskutera de oerhört svåra frågorna som blottlagts i och med denna tragiska händelse. När blir granskning ett drev? Är det den enskilda tidningens publicering eller den sammanlagda mediebevakningen, det mellan varven oerhörda trycket från sociala medier utan ansvarig utgivare? Hur påverkas vi som journalister av stora samhällsrörelser som #metoo? Behöver skyddet för enskilda stärkas? Hur ska vi förhålla oss till vreden som böljar och kräver inskränkningar? Håller vårt fundament?

Och för oss på Aftonbladet: finns det inget vi borde gjort annorlunda? Jo, säkert. I ljuset av det som nu hänt nagelfars varje formulering, varje uppgift. Var vi tillräckligt balanserade? Fanns det ett oavvisligt allmänintresse? Gav vi den anklagade chans att bemöta påståendena?

Jag menar att så var fallet, undantaget en löpsedel vi borde formulerat annorlunda. Aftonbladets granskning var väl underbyggd och noggrant genomförd. Publiceringen var rimlig då den handlar om förhållanden på Sveriges största kulturinstitution och den var riktig då det handlar om en i högsta grad publik verksamhet som finansieras med miljontals skattekronor. Vi avvaktade en kommentar och först när frågan avböjdes och vi hänvisades till en annan talesperson som uttalade sig, publicerade vi.

Kanske kommer andra nu att granska detta och komma fram till något annat.

Oavsett, detta är en tid för självrannsakan. Inte för förhastade slutsatser.

ARTIKELN HANDLAR OM