Silbersky smiter inte i alla fall

KOLUMNISTER

Det gick absolut ingen nöd på oss där vi stod i junisolen utanför polishuset i Umeå, ett tjugotal journalister från medier i när och fjärran, som i går gjorde ett nytt fåfängt försök att bevaka rättegången mot ”Hagamannen” Niklas Lindgren.

Tvärtom, vi hade nog så trevligt – om ett sådant ord tillåts mig i detta allvarliga sammanhang – där vi slog ihjäl den ena sysslolösa timmen efter den andra med minnen från förflutna rättegångar och andra historier som vi berättade för varandra.

Likväl ökade irritationen över situationen efter hand för ingen av oss garvade rättegångsrävar hade någonsin varit med om något liknande:

Att inte få komma i närheten av rättssalen ens! Att inte få se skymten av rätten, av rättens ordförande, åklagaren, måls-ägandebiträdena, vittnena! Att inte få ut någon annan information än sekretessgranskade förhörsutskrifter som är oläsliga på grund av alla tomma fält som uppstått där en till synes godtycklig censur har varit framme.

Vårt enda halmstrå är advokat Leif Silbersky, som i varje fall inte smiter ut ur polishuset på bakvägar eller håller sig undan på annat sätt.

Men han har yppandeförbud så det är inte mycket han kan säga.

Jag har förståelse för att rättegångar och rättegångsmaterial ibland måste sekretessbeläggas.

Jag har förståelse för att sådana inslag förekommer i processen mot Niklas Lindgren, vars offer har rätt att undgå offentlighet.

Likväl: huvudregeln för rättsväsendet i en rättsstat är att rättegångar är öppna för allmänheten och därmed även för pressen.

Makten att åtala, döma och straffa är en kraftfull kontrollmakt mot den enskilde i vårt samhälle.

Den makten får inte brukas utan att den i sin tur kontrolleras av offentligheten.

Härav följer att frågan om öppenhet respektive sekretess vid känsliga rättegångar är ett typiskt dilemma: det väl motiverade skyddsintresset står i konflikt med det minst lika väl motiverade öppenhetsintresset.

Jag har varit med om sådana här situationer förut, vid andra tingsrätter än den i Umeå.

Oftast har åklagare, advokater och domare försökt lösa dilemmat såsom dilemman löses: man försöker hitta på någon utväg som gör att vardera partens centralaste intressen tillgodoses.

Så icke i Umeå.

Där förefaller man inte att ens ha uppfattat något dilemma utan valt att rakt av bara tillgodose sekretessintresset.

Det är inte godtagbart. Det hade varit fullt möjligt att organisera rättegångsförloppet så att offentliga delar hade avlöst sekreta delar. Till vissa delar av processen hade man kunnat ordna medhörning i angränsande rum för medier och allmänhet.

Min uppfattning är att man i Umeå inte har ansträngt sig för att komma medierna till mötes. Tyvärr tror jag inte att det är en tillfällighet.

Tyvärr vittnar många seriösa journalister om att öppenhet inte längre är utgångspunkten för myndigheternas agerande utan i stället har en annan ryggmärgsreflex brett ut sig:

Håll medierna kort. De bara ställer till det.

Även om vi journalister ska se oss själva i spegeln och fråga oss om vi för vår del i någon mån bär skuld till att det blivit så, så är det nya sekretesstänkandet i den svenska förvaltningen oroande.

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM