Tage Aurell ett geni utan genifasoner

KOLUMNISTER

Det finns många litterära sällskap. De flesta av våra stora diktare har sitt eget. Jag är med i de finaste, i dem som räknas: Almqvist-, Fröding-, Lagerlöf- och Ferlin-sällskapen.

I helgen gick jag med i ännu ett: Tage Aurells.

Aurell, ordknapp stilist och suverän berättare, dog 1976 och skulle kanske för gott ha försvunnit in i rikssvenska glömskan – i Värmland glömmer man honom aldrig – om inte Lars Andersson för några år sedan skrivit biografin ”Platsens ande – en bok om Tage Aurell”.

Aurell blev känd och erkänd först 1943 sedan den tidens tongivande kritiker Knut Jaensson publicerat en essä i BLM om den egenartade berättaren. Då var Aurell 48 år och hade kommit ut med flera romaner som inte mött annat än hån och likgiltighet.

”Av Aurell har man ingenting annat än huvudvärk att vänta”, skrev en recensent.

Men med Jaenssons BLM-artikel vände det, och Aurell blev rent av den litterära elitens man.

”Aurell är en minor classic”, sa Ekelöf redan på fyrtiotalet. Vennberg, Ahlin, Björling, Dagerman och andra såg honom som en modernismens vägröjare.

Det märkvärdiga var att Aurell behärskade den muntliga berättarkonsten minst lika bra som den skriftliga. Till och med Ingemar Hedenius, som inte frivilligt lät sig imponeras av någon, tyckte att Aurell var den mest lysande konversatör och berättare han mött.

Hedenius besökte ofta Aurell i Mangskog. Vid ett besök lyckades Aurell övertala den kompromisslöse religionskritikern att följa med till högmässan. Det var glest i kyrkbänkarna, ett par gummor, en gubbe och så Tage och Hedenius.

”Predikan var den uslaste jag någonsin hört”, berättade Hedenius efteråt. Prästen lyckades med det omöjliga, att förstöra den underbara texten om den barmhärtige samariten genom att efter varje vers lägga in platta reflexioner som han kommit på själv. När han läste versen som avslöjar att också en präst gick förbi utan att hjälpa den rånade och halvdöda mannen som låg på vägen tittade Mangskogsprästen upp och spände blicken i dem och sa: ”Ja, se präster var inte bättre än andra människor – på den tiden”.

Den prästhistorien använde aldrig Aurell. Hedenius trodde att han fann den för enkel och för grov.

Aurell var noga med orden, rent av kräsen. En gång skulle han och Hedenius tillsammans formulera ett födelsedagstelegram till Margit Abenius. De höll på i timmar. Hedenius kom med det ena förslaget efter det andra, men Aurell förkastade alla som ”vanvettiga”. Till slut kunde de enas, det fick bli ”Hjärtliga lyckönskningar på 50-årsdagen”.

Aurell var ett geni utan genifasoner. Att han har ett eget sällskap är helt i sin ordning.