Mejla

Anders Westgårdh

Använde politikens möjligheter till max

Publicerad:
Moa-Lisa Fransson, första ombudsman på Socialdemokraternas partiexpedition, skriver sin avskedshälsning till Göran Johansson.
Moa-Lisa Fransson, första ombudsman på Socialdemokraternas partiexpedition, skriver sin avskedshälsning till Göran Johansson.

Den ende med dådkraft nog att besluta om en staty av Göran Johansson i Göteborg - det vore Göran Johansson.

Samtidigt som det förmodligen skulle vara det sista han ville se i sin älskade stad. Inte ens om en folkomröstning skulle visa att 100 procent av göteborgarna önskar en staty av ”stadens starke man”. Han skulle ogilla det lika intensivt som jag tror att han ogillade höstens folkomröstning om trängselskatt och västsvenska paketet.

Nu fick vi aldrig höra honom uttala sig om det olustiga folklustspel som på insändarsidorna benämns som höjden av demokrati. Men jag är tämligen övertygad om att han ogillade både GT:s initiativ, resultatet och den förlamande efterdebatten.

Och därmed har vi ringat in de mest bärande delarna i hans personlighet, så som jag uppfattade den: Han var en jävel på att ta beslut, men när allt var klart ville han bara åka hem till Kortedala och vara som folk är mest.

Som kolumnist och redaktör i Göteborg träffade jag ”stadens starke man” med ojämna mellanrum, skrev kritiskt om honom i spalterna och mötte honom i några debattsammanhang. Men jag kände honom aldrig. Det tätaste vi kom var en kväll på en hotellbalkong i Varberg dit vi gått för en rökpaus som blev väldigt lång. Vi pratade nämligen om Göteborg, och eftersom det var det bästa han visste (och som även jag har en viss svaghet för) så tog det sin tid innan vi var tillbaka i konferens­rummet.

Nu är han död efter flera års borttynande. Cancern försvagade den starke mannen tills inte ens järn­viljan räckte till.

Så här flera dagar efter den dystra nyheten har ni redan läst minnes­texterna och hört både kända och okända kommentera Görans gärning. I Göteborg, det enda som verkligen gällde. Ni har läst om hans ledarstil. Ni har hört om hans pragmatiska sätt att ta genvägar till de viktiga besluten. Det är inte osant, lika lite som att ingen sossepolitiker fått fler borger­liga röster än Göran Johansson på hemmaplan.

Ni har också fått honom beskriven som en bufflig despot. Det är ett nedsättande och osant eftermäle.

Mer korrekt vore att beskriva honom som en politiker som utnyttjade politikens möjligheter och ämbetets makt, till max. För att det var hans sätt att åstadkomma det som han uppfattade att han hade göteborgarnas mandat att åstadkomma.

Svårare än så tror jag inte det var med Göran Johansson.

Ruskig siffra

Ebola blev en realitet när vi klev av planet i Johannesburg och stod i kö för att checka in till nästa flyg. En funktionär i gul väst bad mig ta av mina glasögon. Jag förstod inte alls varför, tills jag såg mig själv på en tv-skärm några meter bort. Värmekameran gjorde mig rödflammig, orange och grön över hela kroppen. Det var helt i sin ordning. En timme senare läser jag nyheten om att det totala antalet sjuka i ebolaepidemin nu klättrat över 10 000, enligt WHO:s senaste siffror. Det är ruskigt.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM