Ekonompartiet fick som de ville

KOLUMNISTER

I väntan på den nya regeringen sitter jag och bläddrar i Assar Lindbecks rapport om svensk politik från 1993 – förra gången det begav sig, under den bildtska eran. Han skrev den med hjälp av en lång rad tjänstvilliga akademiker när moderaterna och folkpartiet hade kört med öppna spjäll ut över klippkanten. Men Assar lyckades bevisa att kraschlandningen var del av en långsiktig plan.

Långsiktighet. Det var ett nyckelord på den tiden. Långsiktigt var bra. Kortsiktigt var dåligt. Att det också kunde finnas en långsiktigt dålig politik fanns inte med i ekonomernas föreställningsvärld.

Det var på den tiden Assar och hans vänner uppträdde som kår, som parti.

Kärnpunkten i ekonompartiets program var att

politikerna blivit korrumperade av alltför intimt umgänge med folket. Till och med politiker som visste

vad som måste göras blev som fövandlade när de lyssnade till det kortsiktiga folket.

I synnerhet i valtider förföll politikerna till ett rent ohälsosamt lyssnande. Då bjöd även de långsiktigaste på rimmat valfläsk.

Därför måste de livsfarliga valen göras färre. Mandatperioderna måste förlängas.

Och de förlängdes.

Nu faller löven och eftervalsdebatterna står som spön i backen. Experterna lägger pannorna i djupa veck och gråter krokodiltårar över den gamla

fina folkrörelsedemokratin.

Diskussionerna på arbetsplatserna. Samtalen vid köksbordet.

Det aktiva, deltagande folket. Så fint det var och så förlegat.

Ack, vad tiden går.

Den allmänna meningen tycks vara att det mesta är medias fel.

Ett annat och bättre svar på varför partierna sakta dör, är att mandatperioderna är för långa.

Vi har inte ens mellanliggande kommunalval. Levande partier kräver val och valrörelser.

Den enfaldiga långsikten – den långsiktiga enfalden tog kål på partilivet. Så lätt det var att enas om att folket var problemet med demokratin.

Pr-männen tar över. Politiken blir mediahappening. Sakpolitiken sköts av experter.

Precis vad ekonompartiet ville.

Carl Hamilton