Bara framför Kim bugar du

KOLUMNISTER

Jag skäms, när jag tänker tillbaka på den resa jag i somras gjorde och vad jag då kände.

Jag reste en vecka i Nordkorea. Självklart var jag mallig. Sannolikt var jag den förste västerländske reporter, som satt foten i landet sedan dess härskare under flera månader besinningslöst hade hotat grannarna med sina kärnvapen.

Kim Jong–un eskalerade hoten i helgen. Han gav sin armé order om stridsberedskap: ”Krig kan bryta ut utan förvarning.”

Någon bör ringa polisen och säga: ”Ryck ut! En galning går lös. En mordisk psykopat. Grip honom!”

Men det är som om dennes otillständiga beteende inte vore verklighet. Jag fann i somras hur jag i stället drogs in i en nordkoreansk nonsensvärld.
Jag gjorde en utflykt 15 mil norrut till orten Myohyang som i gröna, branta berg rymmer ”Internationella vänskaps­utställningen”, ett Kims kultmuseum.

I marmorsalar fanns montrar fyllda med de gåvor utländska statschefer, gästande politiker och vänskapsorganisationer genom åren haft med sig till Nordkoreas härskare.

Det är en souvenir- och kitschsamling över beundran för Nordkoreas tre generationer Kim, farfar Kim Il–sung, pappa Kim Jong–Il och nu Kim Jong–un.

Skolklasser, ungdomspionjärer, fackföreningar, plutoner ur krigsmakten, kvinnoorganisationer och den lilla turistgrupp, i vilken jag ingick, slussades genom metalldetektorer in i hallarna.

Första uppgiften var knäpp men kittlade vår nyfikenhet: Vi ställde oss i led framför en vit staty av Den Store Ledaren, Presidenten–för–Evig–Tid, Kim Il-sung. Samfällt bugade vi oss vördnadsfullt i sextio grader.

Det var avgudadyrkan.

Skrattretande men också obehaglig. Jag skulle hellre ställt mig på Uppsala högar och bugat för hedningarnas konungar Aun, Egil och Adils.

Ni säger kanske: Men, snälla Heimerson, du kunde väl ha låtit bli.

Knappast. Jag uppförde mig andaktsfullt som om jag gästade en moské eller sightseeade vid Klagomuren.

Jag har besökt andra platser på vilka myndigheterna vill att vi ska visa avgudadyrkan.

Vid Lenins maosoleum vid Röda torget i Moskva visas respekt genom att inte fotografera, röka, tala, ha händerna i rockfickan eller bära huvudbonad. Du tittar på massmördarens gula och prickiga ansikte i kistan. Men du bugar inte.

Likadant vid Stalins kultplats i Gori

i Georgiens berg, massmördarens födelse­plats. Du är nyfiken, men du begår inga avgudahandlingar. Vid museet över Pol Pots ogärningar nära Phnom Penh känner du uteslutande avsky och vid

Hitlers ”örnnäste” i Berchtesgaden väcks historien om hans ogärningar till liv.

Bara framför Kim bugar du.
Jag tvingades att nypa mig i armen för att förstå hur det kunde ske. Det beror på, att allt i Nordkorea – dess hjärntvätt och brutalitet, paranoia och efterblivenhet – är så tokigt, att vi inte tar det på allvar.

Vi ser härskaren som en Pellejöns. Vi avfärdar landet som en leninismens Mosebacke Monarki.

Det verkliga Nordkorea präglas av kadaverdisciplin, en mordiskt bra krigsmakt – den bet ifrån sig mot FN och Amerika 1953, tillgång till kärnvapen och en kanske äkta rädsla för omvärlden samt av förvirring och hybris.

Nordkorea är som en tjudrad hund. Den skäller för att skrämmas. Även skällande hundar kan bitas.
Bland säkerhetspolitiska tänkare finns nu känslan av att världen blivit farligare än den var för något år sedan. Två kalla krig har smugit sig på oss.

Det ena förs mellan EU och Ryssland.

Notera Ukrainakrisen som Putin vann.

Det andra – och allvarligare – seglar upp mellan Kina och Amerika. Jämförelser görs med Tyskland vid tiden för första världskriget. Tysklands geografiska expansionsbehov vållade kriget. I Kina kan samma expansionsbehov nu skådas. Det odlar en ohöljd rasism i sin syn på japaner. Det gruffar med alla sina grannar. Det upprätthåller olagliga flygzoner. Japans premiär­minister å sin sida gör provokativt besök vid en minnesplats över krigsförbrytare.

I Ostasien har såren inte läkt.

Ett krig, spår analytiker, kan få sin början, när det förnuftsmässigt efter­blivna Nordkorea känner sig hotat. Från sin gräns i syd lobbar det med vanligt artilleri in en atombomb mot arvfienden Sydkorea. Dess huvudstad Seoul ligger bara sju mil bort och har tjugofyra miljoner invånare. Dödstalen skulle bli förfärliga.

Det blir det sista Kimdynastin gör. Amerika kommer på Sydkoreas vägnar att med förödande kraft – med eller utan FN:s godkännande – slå tillbaka. Nordkorea upphör att existera.

Kina känner sin ostasiatiska stormaktsställning hotad, angriper Taiwan och Japan. Kriget eskalerar.

Hoppas att någon med sinne för svart humor i huvudstaden Pyongyang räddar den 5 000 meter långa banderoll som jag såg. Dess 15 x 20 meter stora koreanska skrivtecken förkunnar:

”Länge leve Kim Jong-un, den skinande solen.”

Jag läser just nu …

… en fortsättning på James Bond. ”Solo” är skriven av William Boyd, som brittiskt vårdat drar en nyskriven historia om Agent 007.

Den utspelas 1969 i Väst­afrika; miljöer och intrig har drag av Biafra. En Carl-Gustaf von Rosen med MFI-plan skymtar. Spännande, roande. Bond är befriande politiskt inkorrekt: krökar (whisky and soda), röker och njuter av kvinnors vackra figurer.

Boyd är bättre än Bonds originalförfattare Ian Fleming.

I detta finns något hoppingivande, när nu i Sverige en ställföreträdande författare, David Lagercrantz, ska få skriva en ”äkta” Stieg Larsson. Den kan också bli bättre är originalet.

Listan med Sveriges …

 … miljardärer rymmer för mig en överraskning. Av de 136 miljardärerna bor 16 i Schweiz, 12 i England, 4 i Nordamerika och 1 i Bryssel. Och då har Ingvar Kamprad ändå flyttat hem till Agunnaryd. Är det något fel på skatteklimatet i Anders Borgs Sverige?

Jas 39 Gripens …

Foto: -

… framgångar skulle, efter försäljningen till Brasilien, kunna vara ännu större. Amerikanska flygvapnet vill köpa Jasen – men som skolflygplan.

Saabs ingenjörer fnyser. Övningsplan?!

Aldrig i livet! Vi gör stridsplan på riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM