Zlatan borde få en ursäkt av oss alla

Foto: AP/TT
Fick stå ut med mycket.
KOLUMNISTER

Vi brukade åka till Malmö stadion kring millennieskiftet. Det var den bästa av tider, och det var den allra värsta, men det visste vi inte då.

Supertalangen Zlatan Ibrahimovic stod i centrum. Varje steg han tog blev till artiklar och berättelser som vi svalde utan att tugga. Det smärtar i dag, nu när han slutligen talar klarspråk.

För franska Canal Plus berättar han om sin tid i Malmö FF: ”Jag var det svarta fåret, de accepterade mig inte, de gillade inte min attityd. Jag var inte som de andra, jag var inte blond, hade inte svensk vit hud. Jag led … för jag var tvungen att göra tio gånger mer än alla andra.”

Han anklagar också medierna för ”under cover”-rasism. ”För jag är inte Andersson eller Svensson. Om jag hette så skulle de försvara mig även om jag rånade en bank, jag lovar.”

Var det verkligen så illa? När jag blickar tillbaka ser jag en annan tidsanda, åtminstone inom idrotten.

Jag minns när Djurgårdens IF -besökte Malmö stadion. Varje gång sjöng bortaklacken ”Rosengårdstattare” i kör. Supportrar till andra lag gjorde apljud efter svarta spelare. Det var normalt, rubrikerna uteblev.

När vi åkte till Malmö för att själva spela uppmanade en av våra lagledare oss att hålla koll på våra värdesaker och tejpa benskydden hårt mot smalbenen ”annars snor de säkert dem också”. För motståndarlagen bestod av en hel del killar med invandrarbakgrund. Vi bara skrattade, det var okej att säga så.

Norrmannen Matti Goksøyr, professor i idrottshistoria, myntade begreppet ”90-minutersnationalism”: fotbollen är en arena där vår latenta nationalism kan spelas ut fritt.

Var det så? Jag forskar i pressarkivet, läser akademiska uppsatser om mediernas språkbruk på den
tiden. På alla sätt framställdes Zlatan som Den Andre.

Han var ju motsatsen till ödmjuka vikingar som ”Turbo” Svensson och Johan Mjällby. Han var den perfekta måltavlan.

En gång slog han en straff som Kim Källström egentligen skulle lägga. Kort därefter tackade han nej till en U21-landskamp. Tidningarna, bland annat Aftonbladet, utmålade honom som en tjuv och en landsförrädare.

Reportrar ringde psykologer för att analysera Zlatan Ibrahimovics personlighet och psyke. Han var ju inte som alla andra.

”Han orsakar störningar och psykiskt energiläckage”, sa en av psykologerna till Expressen.

Det var mer än 15 år sedan nu. När jag tittar på Malmö FF i dag är rasismen nästan borta från läktarna. Samtidigt går sportjournalistiken i dag i bräschen för alla människors lika värde.

Utan Zlatan Ibrahimovic – och den skit han fick utstå och de murar han rev – kanske vi inte hade kommit någonstans. Vi är nog alla skyldiga honom en ursäkt.


Blatte­skånska

   Inför VM 2006 släppte den då sjuårige Frans Jeppsson Wall – ja, han som senare skulle växa upp och vinna Melodifestivalen – Zlatan­låten ”Who’s da man”.

Expressens Anders ­Nunstedt recenserade: ”Jag skulle gärna vilja kalla det blatteskånska, men hiphop på skånska är nog en bättre beskrivning.”

Att Ystadpågen Frans pratade och sjöng som alla andra barn från södra Skåne var ointressant. Det var viktigare att blattefiera något som handlade om Zlatan.

Foto: Pernilla Wahlman
Frans Jeppsson Wall när det begav sig.
ARTIKELN HANDLAR OM