Mejla

Jan Guillou

Vid kungliga bröllop råder intellektuellt undantagstillstånd

Foto: JERKER IVARSSON
Samtliga medier kapitulerar inför den inbillade nödvändigheten att skönmåla det odemokratiska överhetssamhället, skriver Jan Guillou.

Man har gett mig i uppdrag att ägna dagens text åt prinsbröllopet. Dumt nog accepterade jag utan att tänka närmare. Ty en dag som denna är det ett kolumnistiskt självmordsuppdrag.

Vid kungliga bröllop råder nämligen intellektuellt och journalistiskt undantagstillstånd.

Så här sitter jag nu med min tvättade hals vid skrivmaskinen och hör från teven i bakgrunden hur medborgarna jublar och skriker inför den passerande bröllopskortegen genom Stockholm.

Kutymen bjuder att ingenting förnuftigt får sägas en dag som denna eftersom skådespelet är ren galenskap, en maskerad med symboliskt militära inslag, ”amiraler” och ”generaler” ordens- och medaljbehängda som vore de tidernas största krigshjältar, uråldriga religiösa ritualer som få tror på men grundlagen kräver att de kungliga måste tro på och allt inför jublande publik.
Detta är den enda form av politik som är fredad från motargument. För gammelhögern är kungligt bröllop en strålande effektiv illustration till det idealsamhälle där jämlikheten är fjärran och det till och med syns utanpå vilka människor som är mer värda än andra. För sverigedemokrater är kungligt bröllop en sund bild av äldre tiders nationalism, för den kristna nyhögern antagligen en bild av hur Gud vill att samhället skall se ut.

Men vad är kungligt bröllop för majoriteten av alla socialdemokrater, liberaler och socialister? Främst en dag att knipa käft och gnissla tänder över att vi fortfarande har ett odemokratiskt statsskick från ett annat århundrade.

För man kan inte argumentera mot den kungliga hästdragna bröllopsvagnen, bara resignera inför galenskapen, liksom medierna gör. Sveriges Television har förvandlat sig till den kungliga maskeradens starkaste promotor, man noterar varje plym och missar inget tillfälle till fjäskintervju. Ändå har man en effektiv ursäkt. Man kan med fog hävda att alla medier gör likadant. För så är det ju.

Jag utgår till exempel från att dessa mina möjligen förargliga rader är omgivna av tio sidor kungafjäsk både framåt och bakåt. I Aftonbladet!
Det är om inte annat psykologiskt intressant. Av dryga tjoget kolumnister i Aftonbladet kan jag bara tänka mig en enda på fullt allvar rojalistisk sådan, på ledarsidan naturligtvis ingen enda. De proportionerna gäller också de stora liberala tidningarna. Ändå kapitulerar samtliga medier inför den inbillade nödvändigheten att skönmåla det odemokratiska överhetssamhället. Men eftersom sådan andlig korruption vore omöjlig i varje annan politisk fråga måste det finnas en förklaring till att journalistiskt och politiskt undantagstillstånd gäller enbart kunglighet.

Förmodligen resonerar den republikanska majoriteten bland våra riksdagsmän på samma sätt som den republikanska majoriteten i medievärlden. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och röstar på ett annat

parti. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och köper den andra tidningen.
På så vis är systemet självkonserverande på grund av rädslan för valmanskåren eller läsarna.

Den pedagogiska uppgift som politiker och medier misslyckas med är att förklara för de av kunglighet besatta läsarna/röstarna att det inte handlar om att ändra Sveriges historia, bara modernisera statsskicket. Vid sådan modernisering halshuggs inte längre kungafamiljer. Tvärtom skulle familjen Bernadotte för överskådlig tid förbli den förnämsta adelsfamiljen, dessutom en av Sveriges rikaste familjer. På intet sätt skulle det gå någon nöd på dem om statsskicket demokratiserades. Deras bröllop skulle säkert även i framtiden bli romantiskt vackra, ehuru kanske inte betalade av skattebetalarna. Vore det så förskräckligt?

Med dessa, i huvudsak självklarheter, sagda finns bara en sak att tillägga. Jag vill gärna gratulera prinsparet och önskar dem all lycka i fortsättningen. Ingenting är deras fel, eftersom de lika lite som alla andra kunde välja sina föräldrar.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM