Det är farligt att skämta i Sverige

Publicerad:
Uppdaterad:

Under den gångna veckan skämtade kulturfolk i Almedalen om ett nytt parti. De hade en lustig presskonferens om ett kulturparti och en allvarlig centerpartistisk riksdagsman anmälde dem till Riksrevisionsverket.

Det är farligt att skämta i Sverige. Man kan bli anmäld till Riksrevisionsverket eller kanske till konstitutionsutskottet, Folkhälsoinstitutet eller Allmänna reklamationsnämnden.

Regattan Gotland runt förra veckan gick i år långsamt, i vackert väder, start och mål som vanligt i Sandhamn. Jag ser på en skiss i Aftonbladet att jag känner väl till de fyrar de rundar.

En gång under en högsommar i min ungdom passerade vi de förrädiska grund norr om Gotska Sandön som heter Kopparstenarna, där det förr låg ett fyrskepp.

Vi var på väg till Furillen, på baksidan av Gotland, där fartyg lastade kalksten. Vattnet i Östersjön var fullkomligt genomskinligt, vi såg roder och propeller och även fiskar. Fyren utanför hette, om jag minns rätt, Grau-ten.

I våras kom en bok av Anders Hedin, "Lysande skärgård", med berättelser om nio legendariska fyrar i och utanför Stockholms skärgård. 1988 gav Hedin ut ett annat verk, "Ljus längs kusten", där han berättar om fyrar längs hela svenska kusten, från Måseskär till Malören.

Det ligger åratals studier bakom och läsarna kan fascineras av fyrbyggnadskonstens utveckling (med ritningar och allt från 1500-talet och framåt) och av byråkratiska labyrinter av stor komplexitet (med samtida inlagor). Hedin har sinne för ensliga fyrvaktarfamiljers livsöden.

Han tar fram detaljer från tragiska förlisningar, till exempel när ångaren Polstjernan gick under med man och allt julafton 1901 i en sydostlig storm utanför fyren Korsö vid inloppet till Sandhamn.

Hedin börjar i söder med Landsort, en av våra äldsta fyrar, som jag siktat från olika slags fartyg. Vi får trovärdig information om Måsknuv vid Mellskär på Mysingen, där marinen jagade möjliga ubåtar under stort pådrag i tio år.

Han har ett fint kapitel om Huvudskär, där en hög angöringsfyr sänder långa blänk mot horisonten. Han berättar om Svenska Högarna, gudsförgätna öar kan man tycka, ute i havsbandet.

Mindre fyrar har mer blygsamma namn. Med min lilla båt kan jag numera passera Brödstycket och Farfarsgrundet med måttlig fart och inte som dagens rytande fartvidunder.

Om passagerarna på Finlandsbåtarna hade betraktat fartygen inte bara som restauranger, nattklubbar och snabbköp, skulle de kunna spana som sjöfolk och se Söderarms vackra vita fyr vid slutet av Furusundsleden, där öppna havet börjar. Här, vid Strindbergs Fagervik och Skamsund, brukade vi för länge sedan lämna lotsen på väg norrut.

Mest fäster jag mig vid Tjärven i Ålands hav, vars öde Hedin behandlar i sista kapitlet. Den liknar ingenting i fyrväg och Finlandsresenärerna skulle häpna om de någonsin såg ut. När jag i gamla tider riktade kikaren mot Tjärven tyckte jag att den liknade en medeltida riddarborg och det gör den ju.

På 1930-talet hade vi tjugo fyrskepp, nu finns inga; de flesta har ersatts av kasunfyrar. Vinga fyrskepp har till exempel ersatts av en fyr som heter Trubaduren efter Evert Taube.

Utanför Revengegrundet, där seglarna i Gotland runt startar, låg förr fyrskeppet Alma-grundet. Jag vet inte om de har läst eller känner till den såvitt jag vet enda svenska skönlitterära skildringen av ett fyrskepp. Ludvig Nordström, känd för det klassiska reportaget "Lort-Sverige", tillbringade några svåra månader här ute, ofta i hårt väder, vilket resulterade i boken "Fyrskeppet".

Här har jag kommit seglande några gånger. Men tydligast minns jag (ack, denna fördömda nostalgi) en resa med kollast från Polen.

En alldeles lugn sommarnatt ankrade vi i tät tjocka utanför Almagrundet. Det var dödstyst inne i det vita. Jag gick ankarvakt och klämtade då och då på skeppsklockan, tills tjockan plötsligt försvann klockan 4 på morgonen. Vi hivade upp ankaret och satte lotsflagg och gick sakta mot Sandhamn. Jag var 18 år och ingen morgon i världen har varit vackrare sedan dess.

Gunnar Fredriksson

Publicerad: