Skam är bättre än halloumi om du vill rädda planeten

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
KOLUMNISTER

Att jorden överhettas biter inte.

Glaciärer smälter, utsläpp ökar, ryggradsdjur dör ut, insekter slutar pollinera och själv har jag inte ruckat mitt levnadsmönster alls.

Jag är ju redan god. Jag skänker till Läkare utan gränser (på autogiro), köper aldrig kläder (bara ibland), tar med kontanter hemifrån till tiggare (fast glömmer ofta) och hjälpte till i ett fotbollslag för flyktingar (men slutade på grund av tidsbrist). Hade alla vackra tankar omsatts i handling vore jag en sällsynt fin person.

Mest besvärligt är klimatet. Det kräver daglig tillsyn. Jag försakar redan kompisar och konserter, hur ska jag hinna ha en innerlig relation med jordklotet?

Kanske går beteendet att träna upp, som en muskel, likt förmågan att vara empatisk. Första gången är det svårt att köpa en macka till en hemlös eftersom du är ovan. Fjärde gången har du blivit skickligare och tionde gången är du en så lysande mackgivare att det tarvar minimal ansträngning. Går det att minska koldioxidavtrycket på samma vis?

I så fall blir snabbmaten min startpunkt. De vegetariska valen är lika feta som andra och varken kostar mer eller smakar mindre. Jag räddar inga hotade arter genom att äta halloumi, men får två gånger i veckan öva på att ge upp ett resurskrävande privilegium. Det borde ge färdighet. Snart blir jag jämnbra med nationen Sverige, som i fjol minskade köttintaget med 2,2 kilo per person, och i bara farten stryker jag färsen från varukorgen, bilen, taxiresorna.

Miljö som träning. Falafel som världsförbättrare. Fungerar det?

Jag anar hur Maria Wolrath Söderberg skakar på huvudet åt förslaget. Hon är doktor i retorik på Södertörns högskola och studerar glappet mellan svenskars förståelse för miljön och oförmåg att handla.

– Man har trott att små klimathandlingar har en överspridningseffekt, men vissa studier pekar mot att människor använder den nya vanan, en så kallad lowcost-uppoffring, för att slippa ta tag i highcost-vanorna. Tvärtom är bättre. Har du gjort dig av med bilen så inte fasen slänger du tuggummipappret på gatan, säger hon.

I krig gör vi enorma uppoffringar, vi skickar rentav våra söner till fronten. För mänsklighetens framtid är många ovilliga att avstå semesterresan.

– Vad som har visat sig drivande är grupptryck och i viss mån skamkänslor. Vi agerar inte för barnens skull utan av rädsla för vad grannarna ska tycka. Det är hemskt... men dumt att inte utnyttja, säger Wolrath Söderberg.

I växthusgas räknat går det 74 000 tågresor på en flygning. Att leva som vegan är bra, men det tar två år att på det sättet minska sin klimatpåverkan så att det motsvarar en längre flygresa. Och att skylla på politiker eller kineser eller FN är ohållbart, alla stora förändringar måste simultant ske uppe och nere i pyramiden.

Maria upprepar ordet skam igen. Hon önskar att lösningen vore snyggare, men beläggen pekar känslokallt och envist mot att det behövs mer moralism i klimatfrågan.

Själv hade jag hoppats på en annan slutkläm, en uppmaning att äta stekt ost, men landar här:

Prata med dina vänner om problemet. Var jobbig, rucka på attityder, rabbla siffror. Och se inte den som flyger inrikes som en skurk.

Den är en tönt.


Ta makten över tänkandet

”Nu planerar man att bygga en av Sveriges största vindkraftsparker i byn, med över trettio 180 meter höga vindsnurror, i skogen där jag plockar blåbär och svamp. Det här gör ont i mig”. Så skriver Maria Wolrath Söderberg i en synnerligen läsvärd artikel om det egna ansvaret för större förändringar.

Klimatkrisen – så kan DU minska den 01:01
ARTIKELN HANDLAR OM