Hur känns det att höra sin pappa bli mördad?

KOLUMNISTER

Åklagare Olof Calmvik klickar med musen på en ljudfil i sin dator.

Hur känns det för en 16-åring att sitta i en rättsal och höra sin far bli mördad?

1 av 6 | Foto: POLISEN
Den mordmisstänkte 21-årige mannen

Andra halvlek om tre mord i Hallonbergen i vintras inleddes i dag.

Tanken, påstår Calmvik i sin inledande utläggning, det som på juridiska heter sakframställan, var att förhöra, tortera och döda mannen som blev vittne till ett mord några månader tidigare.

Hur mycket visste han? Vad hade han sagt till polisen? I vilken utsträckning utgjorde han ett hot?

För att få svar på frågorna inhandlades knivar, rep, handskar och en batteridriven vinkelslip, men morgonen då "förhöret" skulle hållas försov sig mannen som enligt åklagaren låg bakom planen.

Jag antar att även torpeder och mördare kan behöva en bra väckarklocka.

I salen sitter en 16-årig pojke. Kort hår, han vaggar stilla fram och tillbaka med överkroppen, en vuxen man sitter bredvid honom som stöd.

Pojkens föräldrar blev mördade denna fasansfulla vintermorgon i Hallonbergen och hans lillbror är för liten för att vara närvarande i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt.

På andra sidan det skottsäkra glaset trängs ett 50-tal åhörare: Två präster, några unga män som försöker se ut som gangsters och kanske också är det, mödrar till misstänkta mördare, en och annan journalist, några fältassistenter och en del av de pensionärer som tillbringar en stor del av sin ålderdom med att gå på rättegångar.

I förra veckan avslutades första halvlek, den som handlade om ett mord på en ung man i januari i år. Det slutade med att två av de åtta åtalade pojkarna och unga männen släpptes, vilket innebär att de kommer att frias eller dömas till så korta straff att de har avtjänats under tiden i häktet.

Ett avgörande vittne i den mordutredningen blev den man vars son nu sitter på raden bakom de åtalade ynglingarna.

Ett liv kan förstöras på så många olika sätt.

Han var på väg hem efter en promenad med hunden, pappan, då han såg hur några unga män bröt sig in i hans hem.

Han plockade upp mobilen och ringde det samtal till 112 som åklagaren ett drygt halvår senare spelar upp i rätten.

Vi får lyssna på mannens skräckslagna vädjanden till larmoperatören, han namnger två av angriparna, han skriker att han tidigare har blivit vittne till ett mord, det är därför de är här, han kopplas vidare till polisen, det känns som att det går en evighet innan någon svarar, jag räknar till tio signaler.

Polisen som till slut hörs prata är lugn och trygg på rösten, han försöker förstå vad det är som pågår, ställer några frågor, då mannen plötsligt skriker till.

– Han är här. Han har en kniv.

– Spring, skriker polisen tillbaka.

Vid det laget var hans hustru, som befann sig i lägenheten, redan död. Knivhuggen i ansiktet, bröstet, armar, halsen, nacken.
Uppspelningen av samtalet fortsätter. Vi hör mannens flåsande andetag och snabba steg. Han är uppenbarligen på flykt.

Ungefär sex minuter in i samtalet skriker han plötsligt ”Jag ber dig”.

Det ska bli hans sista ord.

Vittnen berättar senare hur en blodig man jagades genom Hallonbergen centrum av fyra unga män som kom ifatt honom och högg och högg och högg.

Hur känns det att sitta där, bara några meter från ynglingarna som misstänks ha mördat hans föräldrar? Hur känns det att se deras nackar och höra hur de viskar till sina advokater? Hur känns det att höra sin far dö?

En nära släkting till den mördade kvinnan vänder sig till pojken på raden bakom och mimar "Hur mår du"?

Han tittar upp och nickar kort att han klarar att fortsätta sitta i rättssalen.

Utanför säkerhetssalen har det blivit höst, löven ligger regnvåta på trottoarerna och ytterligare en förmiddag i en av dessa stora, komplexa rättegångar som Sverige har tvingats vänja sig vid har passerat.

ARTIKELN HANDLAR OM